Tandfattig och pank
Osteit - Inflammation under tänderna

Inflammation i käkbenet under tänderna (osteit)
Nu och då under livets gång blossar de upp, några stycken i taget. Under de sextio år jag har åtnjutit tandvård har det knappt hänt något alls som syftar till läkning av vävnaden osv. Dagens tandvård är inriktad på det mekaniska hantverket: Laga hål, rotfylla, dra ut tänder, göra kronor, broar, implantat osv. Som patient med en fortlöpande tandförlust är man inte belåten med vad sakkunniga förutspår: Ersättningssystemet (pengarna) kommer nu, liksom tidigare, att styra vårdens inriktning. Mindre kraft kommer att ägnas åt att rädda tänder.

Den gamla fokalinfektionsläran med hundraårig tradition - om att inflammationer under tänderna påverkar andra kroppsdelar har till viss del gått förlorad i och med överskuggande tekniska landvinnigar. Nu beaktar man föralldel, att parodontit påverkar hjärt- kärlsjukdomar. Och att tandlöshet påskyndar demens. Nu och då kommer forskningsrön om toxiska rester i ben efter rotfyllning, om osteit och apikal parodontit (I Brynolf, B Ödesjö, K Öckert, B Beckman
K Moen, m. fl.). Ett brett spektrum med berörda sjukdomar omnämns. Kanske kan gentiken eller annan modern vetenskap en dag säkerställa (o)väntad kunskap som berör det kroppsliga samspelet med tänderna? Hursomhelst lär nog vetskap om hur tänderna ska räddas dröja, tyvärr!

Några få behandlingsmetoder för osteit har jag varit med om. Ibland fungerar rotfyllning. Säkrare resultat kan det bli om rotfyllningen utförs av en specialist med behandling över en längre tid. Alltför vanligt är att tänder dras ut! Rotspetsbehandling är en kirurgisk urfräsning av käkben och rotspets. En originell "biologisk metod" nämner jag i första avsnittet om skoltandvården - inte att rekommendera men den inger kanske hopp om att det kan finnas en medicinsk behandling i framtiden.

Många delar nog mitt problem men jag tror att tandläkarna är dåliga på att ta in erfarenheter från patienterna och lägga till kunskapsbanken. Ibland leder okunnigheten till utstötning av patienten - i det urartade fallet med allehanda fasoner! Men det finns också tandläkare som har en uppoffrande ambition att försöka rädda patientens tänder – utan framgång. Ingen kunskap är kanske också kunskap. Hade tandläkarna vetat, att ingen behandling finns, kunde jag långt tidigare besparat mig väldigt mycket…

Skoltandvården
Mina allra första minnen från tandvården var tandläkare Berlins mottagning vägg i vägg med överlärarexpeditionen i Vasaskolan i ett prång, som tokigt nog förstärkte de obehagliga ljuden i den ekande korridoren. Jag kommer ihåg borren med sin skellettliknande, ledade arm med trissor för det utanpåliggande snöret som löpte fram och tillbaks på varsin sida. Snöret var grått och hade en röd diagonaltråd, så man kunde få begrepp om borrens varvtal. Tandläkare Berlin dog i sitt behandlingsrum, efter arbetstid, och det surrades på skolgården om att han hade tagit livet av sig. Andra rykten sa, att borren blivit strömförande.

Tandläkare Berlin beslutade, att luckan för den helt saknade framtanden 21, upptill, skulle få växa igen. Men den andra framtanden 11, som var halv, ville han rädda. Under tanden uppstod en inflammation, som snart nog blev allt större, den alla första jag fått under en tand, vilket sedan skulle upprepas många gånger genom livet. Jag fick göra återbesök några gånger för rensning så den kunde rotfyllas. Men det ville sig inte alls och han prövade då ett verkligt ovanligt knep!

I en liten metallask fick jag med mig en rätt grov rensnål med räfflat skaft. Jag fick instruktioner om hur jag skulle rensa, precis till ”blödningsgränsen” om kvällarna. Jag kommer än idag ihåg en slags kluckande känsla och en lukt, som uppstod när jag nådde en hinna i den inflammerade vävnaden. Det var skönt att kunna påverka situationen så handgripligt och det är klart, att jag filade på rätt friskt – visade förstås upp asken i klassen, som en kompensation för mitt tandfattiga utseende. Kanske var Berlin något av ”naturläkare”? Han hade den uppfattningen, att man i detta fall inte skulle försluta tanden kliniskt med en provisorisk fyllning utan istället låta munbakterierna göra sitt! Metoden fungerade! Efter en tid kunde tanden rotfyllas och till följd av mitt idoga joxande med nålen fick den det tjockaste metallstift han kunde rota fram (röntgenbild finns längre ner här i texten). Tanden stod sig sedan i ungefär fyrtiofem års tid efter cykelolyckan.

Folktandvården
I det nybyggda hyresområdet Grim, i slutet av femtiotalet, inrättade man sedan en modernare Folktandvård, visserligen bara i en liten lägenhet. Jag är nog ansiktsdyslektiker, som det kallas, och har svårt för att skilja folk åt – får alltid fråga den som sitter bredvid mig flera gånger, om vem som är vem när jag ser på TV osv. Men konstigt nog minns jag än idag precis hur tandläkaren såg ut när hon bredvid den, på gammaldags vis, rakare tandläkarstolen stod snett framlutad över mig med ett krampaktigt leende och ett speciellt hårsvall, en bild som etsat sig fast. Det var helt ordinära lagningar, inget besvärligt, och jag har inte tandläkarskräck heller.

Det jag kommer ihåg allra bäst från den nya Folktandvården är dock en kort serie, en sida bara, i serietidningen ”Tuff och Tuss”, som fanns i väntrummet. De två skulle sänka höjden på ett bord och sågade förstås av ett bordsben i taget, så det blev skevt och vacklade hela tiden. Bordsskivan hamnade på golvet, till slut. Den situationen har senare känts en smula aktuell för mig i samband med bettskenor, tillslipningar, delproteser osv. Jag vill gärna undvika, att man behåller något skevt i ena käken och rättar den andra därefter i en ond cirkel, uppe och nere. Jag har käkledsbesvär som gör att dagsformen för svullnaden kring utslitna delar i leden lätt kan ge misslyckade avgjutningar och därmed en tokig grund att bygga på.

Osteit - inflammationer under tänderna
I de nya centrumhusen i min hembygd hamnade jag mer akut hos tandläkare Gehlin, efter en tids värk från en svårbemästrad inflammation under en kindtand. Han tyckte att den skulle dras ut, men den satt fastvuxen på något sätt och rotspetsen gick av, gick inte att mejsla ut heller, hur han än försökte. Jag kommer ihåg hur han svettades och höll på länge på övertid innan han hade sågat ut tanden och sytt igen tandköttet.

”Käftis”, en utvikning
Fortsättningen för mig fick under en kortare tid bli som elevpatient på Tandläkarhögskolan, som då låg på Holländargatan i Stockholm. Ett mer permanent arbete med framtänderna, kronan på tand 11 och en del annat utfördes, billigt och bra. Det var inga större bekymmer med mina tänder, vad jag påminner mig. Roligare var det en gång när jag frågat om något som väckt mitt intresse, att få följa med upp till byggets översta etage. På glasdörrarna stod det ”Laborator Göran Frostell”. Han var en forskare som grep in i odontologins olika skrymslen, gav sig på rotfyllningar av visdomständer, införde gummidukarna vid rotfyllning hos oss, utarbetade analytiska röntgenmetoder och mycket annat – att Googla på honom är en resa! Som kemist arbetade han med sötningsmedel och tog tidigt världspatent. Från början var han läkare men hade sadlat om och blev professor i odontologi. Han spelade dragspel, skrev kärleksnoveller i Allers och utgav på äldre dar en bok om seglingar i Medelhavet.

Tandläkaren som gav upp
Det hände sig, när man varit på besök hos akuttandvården på St. Eriks tandkliniker i Stockholm, att man fick ”följa med” den behandlande tandläkaren till dennes egen klinik, ofta en Folktandvård i kranskommunerna. En tid hamnade jag på så vis hos Folktandvården i Västerhaninge. En annan gång blev det tandvården på Folkungagatan på söder för en tid. Några år senare hos en privattandläkare på Kungsgatan, centralt i stan. Då hade mitt tandproblem med inflammationer visat sig med full kraft. Tandläkaren Peter och jag upplevde att något av en löpeld spred sig i mina käkar – tripp, trapp, trull. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle, då bedövningen inte hade verkat - det kan väl bli så när vävnaden är inflammerad. Jag fick gå ut på gatan och gå runt en stund efter några sprutor, innan han återupptog försöken med bedövning. Han prövade en blå desinficeringsvätska som han pumpade in genom tandens kanal, kanske skulle han fortsatt med den behandlingen under en längre tid och med tätare besök men han blev efterhand alltmer förvånad och faktiskt rätt skraj inför mina inflammationer, så han överlät min vidare tandvård till sin kollega på kliniken. Vi idkade föralldel en gemensam, smal hobby, så han var väl mån om sitt rykte dessutom, eftersom det var något lurt med mina tänder. Han hade inte hittat några ”fickor” i tandköttet, inget som kunde förklara de uppblossande inflammationerna.

Folktandvården i Mörby Centrum
Såvitt jag vet var hon äldst i gården, Marianne Bodlund, och hon hade stil, humor, tonårsbarn och dessutom ett sommartorp tio mil bort, som hon inte kom överens med - för mörkt inomhus för hennes oljemåleri och för mycket vinda och snärjig måra i trädgården. Det mesta hon företog sig med mina tänder misslyckades. Hon fuskade så fort det gavs en möjlighet. Hon insåg aldrig hur plastmaterial skulle härda eller hur en gummiduk skulle fästas vid preparering inför en rotfyllning. Sådana “onödigheter” hade hon för länge sedan gett upp. Sköterskan kastade menande blickar åt henne ibland. Särskilt när hon blev utskickad på skattjakt i de andra rummen för att lägga beslag på skarpa borrar och allehanda redskap. Hon efterskänkte en del kostnader, min goda tandläkare, fullt medveten om att hon var klantig. Det var när det smakade zinkynol i munnen på mig, ett sämre, kortlivat provisorium, fast sköterskan läste upp nånting annat för mig ur journalen, som jag beslutade mig för att byta tandläkare. Journalen hade hon annars hållit snygg och klanderfri. Och visst kunde hon göra en avgjutning för en bettskena när hon insåg mitt besvärande käkledsproblem. Hon trollade fram en riktigt fin ask till den, som hon förevisade med stolthet. Onekligen chic, troligtvis upphittad på en mässa eller i en reklamförsändelse - röd och rundat triangelformad, ja nästan en “hjärtesak”. Det är nu många år sedan men skenan satt faktiskt som den skulle, utan förtret. Så länge det varade med en föränderlig tandstatus.

Birgitta Dahlgren
Jag bytte till Birgitta. Hon var ansedd som den skickligaste på Folktandvården i Mörby. Receptionisten sa, att flera andra tandläkare gick hos henne. Det märktes att hon hade handlag och att hon var kunnig, men också att hon var en aning inbunden eller trumpen till sättet. Ytterst lite blev egentligen utfört, eller i varje fall slutfört, under tre års tid. Antagligen kom sig den trevande behandlingsgången av att hon ville se ett slut på mina vartefter uppblossande inflammationer under tänderna, oväntade små löpeldar, som återkommit periodvis under livets gång. I avvaktan på tilltänkta brokonstruktioner och kronor fick jag gå med flera provisoriska plasthättor och ”pluppar” som lossnade eller gick sönder stup i ett, ungefär en i månaden. Jag hade besvär med mina käkleder också och vad som är ”hönan och ägget” med bettet och käkleden vet jag inte men jag hade en molande värk och tuggade mycket ”på tomgång”, en mycket kraftig påbitning, vilket var en anledning till att provisorierna rasade. För enkelhets skull fick jag försöka “samla ihop” två lagningar åt gången även fast det ilade och såg tandfattigt ut. Ibland tog hon betalt, ibland inte. Det blev en hög årskostnad ändå. Bettskenan kunde jag förstås inte använda med dessa tillfälliga och varje gång olikformade, löst sittande plastbitar på tänderna.

Hon skickade runt mig med remisser åt alla tänkbara håll. Det blev samma, stora röntgen på S:t Erik, Eastmaninstitutet, Danderyds Sjukhus osv. Jag började undra om hon bedrev en slags svågerpolitik med andra tandläkare men det gällde nog mest hennes egen etablering. I hennes vetenskapliga intresse ingick det att föra en dialog med specialister och allra helst med deras överordnade, så snart remissvaret hade kommit. Det var med blandade känslor jag återvände till en tandkirurg med ett uppdrag som dikterats av Birgitta över hans huvud och helt mot hans vilja. Under stundom hade hon förstås rätt, i all sin förträfflighet. Men med mina tänder gick det ändå utför, upplevde jag. Trots att jag inte hade några ”fickor” eller någon särskild karies blossade nya inflammationer upp under tänderna, till hennes stora förskräckelse.

Den första behandlingen hos tandkirurgen på Danderyds sjukhus kommer jag mycket väl ihåg. Birgitta hade skickat dit mig och jag fick genomgå en rotspetsbehandling. Kanske var det mitt tunna käkben som fått kirurgen att tveka inför ingreppet. Sådant fick jag aldrig reda på. Hursomhelst fräser man ut den inflammerade rotspetsen från sidan genom käkbenet, gör en grop, med en lågvarvig, bred ”borr”. Kirurgen Johansson var förtroendeingivande och den tryggt malande maskinen gav med ens en förnimmelse av en välgörande radikalkur, vilket jag inte hade väntat mig.

Det hände en gång, att klinikchefen i Mörby hoppade in för Birgitta under mellandagarna efter jul och nyår. Wennersten tror jag han hette. Mottagningen var egentligen bommad efter halvdagsöppet när jag kom dit. Akvariet, övergivet julpynt och några golvlampor med små halogenlampor gick på sparlåga och i receptionshörnan var det redan helt nersläckt. Han tittade på mina provisorier när jag satt mig tillrätta i tandläkarstolen och han frågade mig: “Har hon någon plan?” Jag kunde bara svara vart jag var hänvisad härnäst, så gott det gick. När han ordnat med plasthättorna gick han och hämtade min tjocka mapp. Han rotade fram en papperskorg, eller snarare en hink, som han ställde bredvid sig. Det var lugnt i huset, alldeles stilla, och han läste noga igenom alla papper och slängde åtskilligt i korgen. Herregud, tänkte jag! Vad skall detta betyda?

Det tog tid. Han ville tydligen vara ordentligt påläst när han stötte ihop med Birgitta härnäst. För mig var det bara att vänta och höra honom sucka. Nu och då skulle jag tydligen vara sällskap och kvittera med en rörelse eller ett kort instämmande, men inte mer: “Sörru, här har vi en massa kopior också”, sa han. “Vad skall hon med allt detta till?” Han bläddrade snabbare i just den bunten och slängde den saklöst i hinken.

Hade jag låtit mig bländas av Birgittas förespeglingar om tandvårdens alla möjligheter? Ett av de fyra lysrören surrade och flimrade, en klen underhållning när jag fortfarande satt lite bakåtlutad och kikade upp i taket. De var diagonalt fördelade i taket - två med varmton och två isblå. Nej, inga trollslag hade föresvävat mig. Ingen helhetsterapi som skulle lösa mina bekymmer. Jag hade vartefter fått uppleva, att tandvård i mitt fall var en jenkadans med framsteg och bakslag alltmedan hon för sin del var inriktad på utredningar och förberedelser för nånting större. Frågade jag henne efter ett tag om hon skickat iväg en remiss vi talat om kunde hon svara: “Jag har den här, men vi skall göra så här istället...”

Nu satt alltså Wennersten och försökte hänga med i de olika turerna. Själv försökte jag räkna ut vilka han valde bort av kategorierna “skisser”, “stickspår”, “på gång”, “avklarat”, “överarbetat” och “kopior”.

Birgitta argumenterade alltid fenomenalt för än det ena, än det andra när hon väl fått fatt på tråden i sitt resonemang. Satt hon framåtlutad och plitade, var det mot skrivbordet hon började prata, med en kippande ansats. Pennan vippade till i en krumelur och hon högg fisklikt i luften med halvöppen mun för att komma ikapp det hon hade tänkt ut. Sen gjorde hon ett kast med huvudet och lät ansiktet ge mig en hastig “bredsida” under det rappa ordflödet. Så dök hon ner igen och tryckte till det korta och friskt småspräckliga håret runt öronen efter de häftiga huvudrörelserna, kanske i fantomsmärta efter en långhårigare period i hennes liv. Hon sjönk åter in i hörlurar, som det såg ut, och ”lyssnade” uppmärksamt på sig själv, rakt mot väggen, utan ögonkontakt. Det är nästan märkligt att det just är den bilden jag ser framför mig när jag återkallar henne i minnet. Först i andra hand tänker jag på att hon hade ovanligt utstående ögon, verkligt vackra tänder och i profil en lätt nedskuren, rak mun.

Allt som rörde mina tänder var hursomhelst på gång, under kontroll och fullständigt nödvändigt, enligt henne. Men övertygelsens yttersta mått hade runnit ut ur kunskapens bägare och prestigen skramlar mer, ju tommare tunnan blir. Det var föralldel en tjock härva hon stoppat i munnen på mig och min villfarelse bestod i att jag var grundligt fast och trodde möjligen, att det var kinkigare att byta tandläkare än vad det egentligen skulle varit. Man stannar kvar i brist på vetskap om nånting bättre. Jag såg de utspridda göromålen, men aldrig någon helhet, efter allt hon tutat i mig under någon knapp minuts samtal, nu och då. Min mun var som en isärplockad veteranmotorcykel med vad som skulle till, efter inlämning på olika specialverkstäder.

”Det var deeet, det”, sa klinikchefen till slut, med en betoning på det första de:et som antydde en bok, snarare än att markera ett avslutat kapitel. Han tittade bekymrat på mig men det var Birgitta han hade i åtanke. Min tandstatus bekom honom knappast och han ville i varje fall inte säga rent ut att jag hamnat snett. Visst var jag för fattig för hennes utsvävningar och, efter hans begrepp, i behov av mer handfast och målinriktad tandvård men jag skulle väl ändå förstå fingervisningen med pappersrensningen, tänkte han väl? Han satt förstummad efter den digra läsningen. Nånting hade berört honom mer än det andra. Han fick inget fäste med blicken men noterade i förbigående den trasiga lampan i taket medan han drog med fingrarna fram och tillbaks utefter ryggen på min kraftigt nerbantade journalmapp. Här och där klämde han till för att ge plastryggen en ny och bättre form. Äntligen reste han sig. Mer tillfälligt bar han även den rensade mappen i hinken när han låste rummet. “Vad blir jag skyldig?” frågade jag men han var helt försjunken i djupa funderingar och hjälpte mig ut, bara.

Några månader senare flyttade jag till mitt kära “Annehed”. Nåja. Det är i alla fall just min bank som egentligen äger torpet. När jag slutade på Mörby folktandvård, under det sista besöket, tyckte Birgitta att jag skulle fullfölja min behandling där. Hon insisterade, förutsatte - och hade mage att påstå, att någon annan tandläkare inte skulle kunna göra allt det som hon var inne på för min räkning! Hur hon nu lyckades formulera sig utan att rodna. Den gången unnade hon mig inte ens sin korta släng med huvudet med tillhörande ögonkast. Stirrade stint i skrivbordet. Skitsur! Kände sig tillplattad fast det är nära trettio mil med bussen mellan Mörby och hem till mig.

Dagen före midsommarafton skrällde det till i den uthängda telefonen på stugväggen. Margareta vinkade åt mig och såg frågande ut. Det var från S:t Eriks specialistkliniker på Kungsholmen. Jag skulle få tusen kr i rabatt på något jag nätt och jämt kunde dra mig till minnes - om jag kunde komma på tisdagen omedelbart efter midsommarhelgen. Man kunde slå ihop undersökning och behandling, men jag måste bestämma mig alldeles på en gång! Birgittas remisser spökade alltså fortfarande. Kanske var åtgärden, även denna gång en rotspetsbehandling, det enda raka. Men jag hade redan börjat på Folktandvården i min nya hemort. Tanden drogs ut och det blev ett rejält genombrott i det tunna käkbenet, en perforering så att jag kunde dra luft via bihålan till munnen.

I efterhand kan jag uppskatta hennes ambition, att låta mig behålla mina tänder, så långt möjligt. Odontologin har idag, in på 2000-talet, inte kommit så långt, att man förstår sig på inflammationer under tänderna - osteit, som det heter. Och vad jag än kunde tycka då, såg jag aldrig ett uns av översitteri eller nonchallans i Birgittas väsen. Inget alls av sådant, som kostar så mycket onödig tankemöda!

* * *

Mjölby Folktandvård
Efter femtio år runt samma kulle i förorten flyttade jag ifrån storstan 1998 och bor nu i torp - i kohagarna en bit bortom landsvägen. Närmaste tandläkare fanns i Mjölby, några mil härifrån, och jag blev rekommenderad Hege Stribrny i Folktandvården. Varje besök tog många timmar med buss och väntan. Ibland handlade det om skolbussen dit på morgonen och skolbussen hem på eftermiddagen även om det bara gällde ett enkelt göromål hos tandläkaren. Att resa är väldigt dyrt på vischan.

Det var, såsom framgått av ovanstående avsnitt, en hel del som hade blivit ogjort från tiden hos Birgitta i Mörby FTV. Men det blev aldrig något tidsglapp, så av den aledningen blev det inte något försämrande uppehåll i min tandvård. Jag fick tid direkt i maj -98 hos min nya tandläkare Hege i Folktandvården, belägen i köpcentrat ”Kvarnen” i Mjölby.

Nu skulle alltså de provisoriska plastkronorna äntligen bytas mot riktiga fyllningar och kronor. När jag skriver detta har jag funderat på om det verkligen var så många provisorier, fyra-fem stycken, som jag drogs med i åratal hos Birgitta Dahlgren i Mörby men i Heges åtgärdsförslag går det enkelt att utläsa att det faktiskt var just precis så illa som jag hade antecknat.

Hege hade ännu inte fått uppleva, att mina tänder rasade vartefter - underifrån genom inflammationer (osteit). Efter inledande undersökning, någon lagning, rotfyllning av tand 16 osv. företog hon sig således att teckna ner, med skisser, ett par friska förslag innehållande porslinskronor på 11, 24, 34 och en bro över 43-45. Bland annat. Jag fick en ”Överenskommelse för delbetalning av tandvårdskostnader”, som undertecknades av Heges tandsköterska Annika – på fint papper (98-10-02). De valda åtgärderna utfördes sedan under hösten.

Oral Rehab i Linköping
Andra året på ”Kvarnen” i Mjölby, 1999, bestod göromålen till att börja med av en del korrigeringar och en lagning hos Hege. Men det blev alltmer påtagligt, att mina käkleder, särskilt den högra, besvärade mig på ett överskuggande sätt. En åkomma som borde behandlas. Det skrapade i käkleden när jag gapade och det knäppte när jag slöt munnen. Framför allt ”tuggade jag runt" oupphörligt och ofrivilligt med halvöppen mun för att komma åt någon slags inre ”luftblåsa”, som det kändes. Kanske en förslitning? Artros? Vad visste jag? Och jag hade en molande och stundtals lätt dunkande värk. Hege remitterade mig till ”Oral Rehabilitering”, som har bettfysiologi osv. som specialitet. Första besöket hos tandläkaren Kerstin Wahlund var i augusti och hon gjorde snart en avgjutning för en bettskena.

Det blev fortsättningsvis en del resor till Oral Rehab i Linköping under år 2000 med de glesa kommunikationer som stod tillbuds. När bettskenan kom från tandteknikern var den rätt knasig, faktiskt. Avgjutningen hade blivit fel. På ena sidan gick skenan överhuvudtaget inte på och Kerstin började slipa här och där. Vid nästa besök tyckte hon att det blivit för glappt på ett ställe och fyllde i med plast i håligheten för en enda tand (34). En märklig åtgärd, kan jag tycka. Hon observerade tyvärr inte att skenan i sin helhet fortfarande satt hårt, så hon hade inte pressat ner den ordentligt när hon fyllde i gropen med plast. Därmed fick tand 34 ta hela trycket när jag försökte använda skenan! Sånt är kännbart redan efter några nätters användning även fast jag inte pressar eller gnisslar tänder. Kerstin valde då, att slipa om bettskenan - inuti på ytterkanten, tand för tand - ett lönlöst företag! Hon hade onekligen hållit på väldigt länge med detta missfoster men det föresvävade henne aldrig att låta gjuta en ny bettskena istället.

Vid sidan av hennes märkliga oförmåga utstrålade Kerstin en kännbar nonchallans. Någon gång tittade klinikchefen Thomas List in i behandlingsrummet. Jag kände en viss lättnad och uttryckte en, låt vara tveksam artighet: ”Det var väl fint att chefen tog sig tid”, sade jag. När han gått sa Kerstin bittert: ”Ja, här är det bara chefen som får beröm”. Vid ett annat tillfälle hojtade hon på sköterskan Cornelia, som just slank ut ur rummet: ”Stryk alla mina patienter på tisdags- eftermiddagarna. Jag måste få komma hem före halv sju nån dag i veckan!” Kanske var det ägnat för mina öron, likaväl?

Hon förbisåg fräckt en skada på hörntanden (13), som uppstått under mitt första nattliga försök att använda bettskenan. Tanden var några månader tidigare lagad för 660 kr. –”Nej då”, svarade hon. ”Den har inte gått sönder”. Men Hege fick laga den igen. En Cortisoninjektion som Kerstin satte in i käkleden missade antagligen målet för effekten uteblev. Det ska väl till en gnutta tur för att lyckas med sådant, förstås.

Det var också en hel del krångel med att få till stånd en ordentlig röntgenundersökning av mina käkleder, trots att jag var på en specialistklink. En remiss till sjukhuset hade fastnat på Rehab utan att skickas iväg. Jag ringde och fick klart besked om att den var skickad och jag satt krasslig här hemma i värsta vinterkylan i nära två månader med dyr uppvärmning när jag hellre kunde åkt till min Margareta i storstan. Jag kollade till slut med sjukhusets röntgenavdelning som inte alls hade fått någon remiss! Den snorkiga Cornelia på Rehab förklarade då, att Kerstin först varit på semester och sedan sjuk.

Jag skrev så ett brev till klinikchefen Thomas. Det blev aldrig avsänt för jag lyckades kontakta honom på telefon istället. Jag färdigställde det ändå som en utförlig anteckning om tiden på Rehab och konstaterade med oförställd inlevelse att ”bettskenan jag fått nog mer hör hemma på länsmuseets skräck- och (o)lustfyllda tandläkerihörna”. ( Museet i Linköping har en sådan avdelning ). Burkarna med Magnecyl gick åt…

Thomas har en ovanligt behaglig röst, vilket också min tandläkare Hege hade lagt märke till. Men han var lite tarvlig och som det föreföll mig i min belägenhet med idogt tomgångstuggande - en smula cynisk. Mest okunnighet, månntro. Som åtgärd för mitt oupphörliga molande med den mosiga käkleden sa han bara: ”Sluta tugga!” Det är en lika fruktlös anmodan som att be någon med tics att sluta blinka med ögonlocken. Angående den förestående röntgenundersökningen började han istället prata om ”fickor i tandköttet”, fast han själv inte hade undersökt mig. Än så länge har ingen tandläkare funnit några fickor, typiska för gingivit eller parodontit (tandlossning), så jag berättade för Hege om Thomas avledande hackande på mig. Hon avbröt mig mitt i meningen (och kunde väl stampat med foten också) – snodde kvickt runt och greppade handspegeln som hon tryckte i handen på mig så häftigt, att den studsade iväg mot mina knän: ”Titta nu på de gråa strängarna en bit bakom dina tänder i underkäken! Det där betyder att käken är mycket, mycket ansträngd!” Därmed hade hon sagt sitt om saken.

Remissen till US Lkpg hade äntligen kommit iväg och efter två uppskjutna tider åtnjöt jag i alla all Universitetssjukhusets noggranna käkröntgen den 3 maj år 2000. Käklederna, särskilt den högra, var rejält slitna och docent Per Åstrand, käkkliniken US Lkpg, menade också att vävnaden i käkledens mjukdelar mer självklart var besvärade.

Simon Dahlgren, Oral protetik
Min tandläkare Hege tog tydligen tag i saken ordentligt. Kanske var det rutinmässigt, att Folktandvården i Mjölby konsulterade någon protetiker ifrån Linköping i svårbedömda fall. En eller ett par gånger om året gjorde de sina landsbygdsturnéer. Den 24 maj 2002 tittade hursomhelst Simon Dahlgren in i behandlingsrummet, han var då protetiker och övertandläkare på Oral Rehab. Han hade fått med sig den enklare, interna röntgenutredningen från Rehab istället för den fullödiga från Universitetssjukhuset, märkte jag. Han var lite förströdd i sitt sätt och jag har till och med noterat, att han var rätt upptagen med att ”spela Allan” åt var och en, runtikring honom. Det påminde lite om tuppen i hönsgårn, som han for runt. Men ett viktigt påpekande kommer jag aldrig att glömma! Jag har tänkt på hans ord många gånger sedan dess. Han rådde Hege att rensa bort alla tänder som var för dåliga, att noga se över grundförutsättningarna innan hon i mitt fall funderade på kronor, bryggor, implantat eller andra omfattande göromål.

Dagen efter hans besök skrev jag ett rätt argt brev till denna Simon Dahlgren. Jag har kompisar som ibland sagt åt mig att inte vara så förstående eller ”vetenskaplig”, utan ge mer uttryck för min känsloreaktion istället. När jag läser mina rader i brevet till Simon kan jag nog tycka, att jag den gången tog i så jag nästan gick över mina djärvaste gränser. Men jag ordnade fram den aktuella röntgenundersökningen, som faktiskt hade skickats till Rehab redan den 8:e, och funnits där två veckor före hans besök hos oss i Mjölby. Min klagan gällde huvudsakligen att han inte tagit hänsyn till mina ständigt uppblossande inflammationer under tänderna (och konsekvenserna av dem i kroppen) – när han föreslog fast protetik. Jag bifogade också en välritad skiss jag gjort, som visade hur Kerstins bettskena med dess delvis ifyllda hålrum för tand 34 fungerade som en hävstång med ett orimligt tryck på nämnda tand. Bettskenan kallade jag skäligen för ett tortyrredskap! Det var där jag stod i min vardag, jag kunde inte ta till mig Simons vidlyftiga utsvävningar med implantat osv. – jag hade ju nyligen genomgått ett större åtgärdspaket, arton månader tidigare. Ett tillhöftat kostnadsförslag på 50.000 som Simon hade nämnt tyckte jag förstås var ett rent fantasibelopp, eftersom jag just betalat färdigt på grundåtgärderna med mina tänder.

Simon svarade med ett förvånansvärt långt brev i god läkarstil - med underlaget redovisat osv. Det var verkligen flott och fint och löd så här:

FOLKTANDVÅRDEN
Specialistcentrum 00-06-05
Omi Rehabilitering
Bäste Anders, tack för Ditt brev. Vid konsultationen i Mjölby 00-05-24 gjorde jag en översiktlig undersökning av Ditt bett och tog även del av helstatusröntgen från 00-05-03. Min bedömning utifrån den remiss som tillskrivits oss, Heges beskrivning av Ditt fall samt helstatusröntgen, är att Du skulle ha god nytta av en splintingeffekt i överkäken det vill säga att sammanbinda tänderna i en fullbro. Av erfarenhet vet jag att det kan vara med stora svårigheter förenat att bära avtagbar partialprotes samtidigt som det finns en hög grad av tandgnissling / pressning. I underkäken rekommenderade jag extraktion av tanden 34 samt en sektions KBF-bro det vill säga en bro stödd på 3 st implantat regio 34 35 36. Det vill säga i tre tandpositioner bakom hörntanden i vänster underkäkshalva. Tyvärr var det vid undersökningstillfället inte tid till att göra en exakt kostnadsberäkning på denna terapi men mitt kostnadsförslag på c:a 50.000:- i patientkostnad ligger nära sanningen. Som alternativ terapi i underkäken föreslår jag efter att tand 34 extraheras och det utförs en avtagbar partialprotes. Detta val av terapi reducerar totala patientkostnaden till c:a 30.000:-. I överkäken däremot bedömer jag icke att partialprotes är ett lämpligt terapialtemativ. Om ändå avtagbar partialprotes görs i överkäken så reduceras ju Din kostnad för behandlingen till totalt c:a 12.000:-.

När det sedan gäller Din cirkulationsstörning så har jag konsulterat docent Per Åstrand vid Käkkliniken på Universitetssjukhuset. Hans bedömning är att en cirkulationsstörning naturligtvis är en negativ faktor vid implantatbehandling och att det naturligtvis ska utredas ytterligare om en implantatbehandling blir aktuell. Således om Du är intresserad av behandlingsalternativ 1 kommer jag att remittera Dig till Käkkliniken för implantat utredning med hänsyn tagen till cirkulationsnedsättningen som den indikationsbegränsande faktor den utgör.

I linje med detta brev har jag skrivit ett remissvar till Hege Stribrny. Du är välkommen att höra av Dig med eventuella frågor eller synpunkter. Jag har även kontaktat ST-tandläkare Kerstin Wahlund, Klinisk bettfysiologi och bett henne kalla Dig för en justering av bettskenan som uppenbarligen inte fungerar för Dig.
/ Simon Dahlgren, Övertandläkare Oral protektik

Simons förslag har sina förtjänster, kan jag förstå. Jfr. fig 1 och bilden av det jag kallar "S-kurvan" längre ner i texten! En implantatbro i regio 34 35 36 kunde ge förutsättningar för ett bättre bett med avseende på mina käkledsbesvär.

Vid nästa besök på Oral Rehab hade Thomas List tagit över min sak. Kerstin var avpolleterad. Thomas mixtrade med bettskenan, betydligt skickligare, och jag fick recept på värktabletter. Några månader efter protetikern Simon Dahlgrens besök på FTV, Mjölby drog Hege i januari 2001 ut min inflammerade och känsligt besvärande tand 34, vilket Simon hade föreslagit.

Bo Engquist, Oral protetik
Jag hade blivit fundersam över allt prat om broar och implantat osv. och jag ordnade på eget initiativ ett besök i Linköping hos övertandläkare Bo Engquist för en ”second opinion”. Jag var då i Sthlm en tid, och i sin helhet blev det en kostsam resa, vilket iofs händer nu och då under min tandvård, delvis på distans. Även av Bo fick jag ett brevsvar (19 april 2001) när jag bad om det. Vid sidan av vidare undersökning för att tillgodose möjligheter med implantat – nervkärlsträngen i vänster underkäke och bentillgången i höger överkäke behövde granskas bättre - föreslog han en annan, framkomlig väg, mer anpassad till mina ekonomiska förutsättningar. Han kom fram till att tand 14 skulle dras ut och sen skulle det få bli delproteser både uppe och nere. Omtumlande, det också, för mig.

Akutbesök på St. Eriks speciallistkliniker i Sthlm
Hörntanden 13 med inflammation, uppe till höger, rotbehandlades hos Hege i Mjölby. Den hade hon nyligen rensat, den 28 februari 2002, när jag en tid vistades hos min dam i Sthlm och värken från tanden tilltog rejält. Jag fick av Hege ett telefonrecept på Erymax (penicillin) för att hanka mig fram till nästa besök hos henne i Mjölby. Efter några dagars medicinering hörde jag vid tillfälle en skarp smäll ända upp i pannbenet, när jag tuggade på något. Exakt vad som hänt visste jag inte men jag fick en infernalisk värk, mest från tvåan (tand 12). Jag hastade iväg till akutmottagningen i Sthlm den 14/3.

Det kan vara mycket lång väntan på mottagningen och de tog fyra-fem timmar innan det var min tur. Tandläkarna hade avlöst varandra och den som tjänstgjorde efter lunch var en märklig figur, som hette Ibraheem Ibraheem (för- och efternamn, kanske?). En patient straxt före mig var en välklädd gentleman i femtioårsåldern. När han kom ut ifrån behandlingsrummet och passerade receptionsdisken med Ibraheem i släptåg skickade han på en kraftfull ”doja” med högerfoten mot diskens underdel! Tydligen var det en kraftig spånplatta under fanéret, för disken höll! Alla blev knäpptysta i väntrummet en stund och den missbelåtna patienten lämnade St. Erik, uppenbarligen i ogjort ärende.

Jag sa som det var till Ibraheem, att det hade smällt till rejält i mina framtänder och jag hade en enorm tandvärk i tvåan. Om han hade knackat på tanden skulle jag ha hoppat högt! Men han var mest intresserad av den nya röntgenapparaten med digital sensorplatta kopplad till datorn. Han lattjade friskt. Det var stört omöjligt att få honom att rikta in mojängen mot den aktuella tanden. Han var fascinerad av det tekniska underverket och bad mig titta på skärmen, där han fått fram ”ettorna”. Han pekade på inflammationer under alla framtänderna och noterade, bland andra, ”21 osteit”. Medveten om hans överlägsna attityd påpekade jag ändå, att 21 inte finns (se avsnitt skoltandvården ovan) och att 22, som tanden egentligen är, inte besvärade mig särskilt just då, trots sin inflammation. Han fnyste men korrigerade inte sin notering, det kvarstår felaktigt: 21 osteit. Till varje pris ville han undvika den ömmande 12 och styrde över sensorplattan, föralldel till rätt käkhalva men nu med centrum på tok för långt bak. Han hittade iaf. 13, såg inflammationen där och skrev, att den var under rotbehandling. Om den aktuella 12, den som besöket gällde, antecknade han bara ”rörlig grad 2”. Jag sa en gång till, att jag erfarit en skarp smäll just ifrån tvåan. Jag hade petat på den för att lokalisera den och hade mycket kraftig värk i den. Han ruskade på huvudet och flinade: ”Lite tandvärk får du väl tåla, när du har inflammationer under alla framtänderna”. ”Har du verkligen tandläkare?”, lade han till, fast han just skrivit 13 under rotbehandling. . .

Bild från S:t Erik 14/3 2002. Framtänder, 11 t. h.

Det vill till att patienten besitter en god självbehärskning mitt i all värk! Dyrt var det också. I väntrummet där på St Erik hade jag just läst en några månader gammal artikel från 2001 i Tandläkartidningen - med lovord om fortbildningen av några Iranska tandläkare, bl. a. Ibraheem.

På morgonen efterföljande dag satte jag mig åter i väntrummet. Den gången gick det fortare, det tog någon timme, bara. Det var Ibraheem även denna gång men jag vände mig till receptionen och fick då vänta ytterligare ett par timmar på eftermiddagens tandläkare, som hette Maria Jesslen. Jag insisterade på att hon skulle öppna rotkanalen när hon väl hade fått ögonen på inflammationen under tanden. Rätt snart när hon började borra märkte hon att tanden var avbruten, tvärs av. Den hade en fraktur! Hon var väldigt bra och hennes daganteckning likaså:

2002-03-15 Akut us. 1 dig rtg. Diagnos 12 kronfraktur, inklusive del av roten, osteit. Kraftigt perkussionsöm. 13 under rb, ngt perköm. Stått på Erymax sedan 4 dygn. Terapi: 12 avlägsnat löst coronalt fragment, för lite kvar av roten för att kunna spara den, besluta om ex. - 12 ex av kvarvarande apikalt fragment. Postop info, kompr. Rec Dalacin 150mg 1*3*10. Åter egen tdl för vidare beh.

* * *

Den hänsynslösa patientrensningen
Skänningekliniken, som hör till Mjölby, skulle läggas ner. Det visste jag inget om, för min del. Personal och patienter från centralorten och Skänningefilialen skulle makas ihop under ett tak och en eller flera tandläkare fick sluta. Klinikchefen Tommy Larsson i Mjölby Ftv, där jag gick, provade nya grepp. Istället för att anvisa en annan tandläkare, vilket borde vara självklart, hemlighöll han nedläggningen, överraskade mig och säkert andra vårdkrävande patienter - kastade ut oss utan förvarning med väldigt oskickliga fasoner, mitt i kostsamma och känsliga behandlingslägen!

Resultatet för min del kan summeras med onödigt långdragen tandvärk och bortkastade, stora summor, med mina mått! Jag fick åtnjuta en förhastat tillkommen och långsiktigt osmart tandvård med ständiga efterverkningar än idag, nio år efter.

* * *

Som nämnts genomfördes en omfattande insats med mina tänder 1998 av Hege, det gällde då sex tänder, varav fyra hade haft temporära kronor, en rest från Ftv i Mörby. De fick riktiga kronor och därtill en bro. Jag hade avbetalat och hade papper på den överenskommelsen.

Våren 2002 var det dags för en ny, ännu större insats. Möjligheter med inplantat, bryggor osv. hade utretts (se ovan) men det som till slut kom ifråga var halvproteser i både över- och underkäke. Någon särskild, ny undersökning gjordes tyvärr inte vid detta tillfälle. Röntgenundersökningen inför tillkomsten av dessa delproteser daterar sig faktiskt så långt bak i tiden som sexton månader tidigare, 22 januari 2001. Inflammationer under åtta tänder hade tillstött sedan den undersökningen.

(Rtg - osteit i tabellen nedan är datum då diagnosen är dokumenterad):

Uppenbarligen skulle det, med de fem obehandlade, högaktuella osteiterna (tand 14, 11, 22, 23 och 45), behövts betydande förarbeten inför tillkomsten av halvproteserna men då hade det å andra sidan varit tveksamt om och när det skulle blivit av - och hur det i så fall skulle sett ut!

fig1. Tänder med osteit som skulle ha åtgärdats inför delprotesernas tillkomst.

Kanske kunde jag fått ett bättre bett som kunde ha lindrat mina käkledsbesvär, och jag hade sluppit väldigt mycket tandvärk, bekymmer, tidspilllan och för mig enorma kostnader - om man i förväg hade rensat ut tänder som skulle tas bort och rotfyllt några osv. (se tabellen och skuggade tänder i figuren här ovanför). Hade rentav helproteser varit det bästa?

Såsom framgår av tabellen stod sig tand 34 med nygjord (MBP-) krona i endast drygt två år (med mycket lidande) – gjord 98-09-04, så läget i det aktuella skedet 2002 bådade verkligen inte gott framöver heller. Det var förvisso dags för radikala tandvårdsåtgärder för mig, men absolut inte att göra delproteserna i maj 2002! I sin administrativa otillräcklighet måtte Tommy Larsson ha gett Hege klara order om att rafsa ihop nånting vadhelst för min räkning.

Som det nu blev, utan de nödvändiga förberedelserna, borde jag åtminstonne ha fått en omedelbar uppföljning av delproteserna när de väl hade gjorts. Och med ett glättigt påstående att ”Tänderna tar vi vartefter” från Hege förespeglades jag faktiskt om en fortsättning, en självklar kontinuitet i min tandvård. Hon gick till och med så långt, att hon sa, att de lösa, ömmande tänderna skulle ”växa fast igen”, tack vare den minskade belastningen och de bättre tuggytor som proteserna skulle ge. Hon använde ordet ”redundera” om den sensationella, för mig obekanta företeelsen. Jag fick fråga henne en gång till vad det hette, vid senare tillfälle. De inflammerade, ömmande tänderna skulle alltså ”återgå” av sig själva!

Så blev det förstås inte! Inte läkte inflammationerna ut. Och den viktiga uppföljningen uteblev! Ovetande om att det var sista gången jag såg min tandläkare Hege på Mjölbykliniken kom de fina halvproteserna "på plats" i slutet av maj 2002.

Jag hade föralldel fått en behandlingstid uppsatt för ”justeringar” av proteserna i början av juni, ungefär en vecka efter det jag fått dem, vilket säkert är brukligt. Margareta var här hos mig och vi skulle ta hennes bil till Folktandvården i Mjölby. Men den annars så snälla, gamla bilen vägrade starta. Batteriet var slut. Det är märkligt nog enda gången jag missat en tandvårdstid och jag gick tillbaks, in i huset och ringde till kliniken. Då först - då först! - fick jag veta att det var Heges sista arbetsdag där! Hon hade slutat i Mjölby folktandvård och tydligen jag med henne, utan att jag fått minsta besked om saken!

Stämplingsceremonin
Det gjorde väldigt ont i tänderna 45 och 23. Det var sommar, juni månad, ett par veckor efter tillkomsten av mina båda delproteser. Tandläkaren Tibor Bakai var den som fick hoppa in, när min missade ”injustering” av delproteserna äntligen kom till stånd. Jag fick en tid, den 12 juli. Han bände lite och mixtrade och talade beskäftigt om hur proteserna ”skulle sitta” för att det inte skulle göra så ont. Rimligtvis kunde han ha tagit en röntgenplåt för att hitta orsaken till den allvarliga värk som blossat upp efter protesernas tillkomst. Ger man ständigt tryck mot en inflammerad tand så gör det snart nog väldigt ont! Underprotesen har just tand 45 som bakre fästpunkt. Där trycker protesen på! Tand 23, hörntanden, är också den ett belastat fäste för överprotesen. Tibor kunde ha knackat lite på tänderna, åtminstonne! Men nejdå! Det är tydligt, att jag bara hade blivit anvisad en tid för en ”klammerjustering och en instruktion”.

Under semestern plågade jag mig ändå med att försöka använda proteserna trots värken men det kom ett skede, kort efter det smått meningslösa besöket hos Tibor, då smärtan blev alldeles för kraftig i 45 och det var uppenbart att en inflammation under tanden var långt kommen. Jag har ju varit med förr, så jag visste vad det var frågan om. Jag fick med rätt kort varsel en akuttid, till min förvåning hos Tibor denna gång också.

Detta andra besök 29/8 hos Tibor skall rätteligen kallas en ren stämplingsceremoni. Jag skulle minsann "med besked" få veta att jag inte hade någon tandvård alls att hämta på ”Kvarnen” i Mjölby! Anledningen påstods vara att jag häftade i skuld med det stora beloppet för proteserna. Men en uppgörelse om avbetalning hade vederbörligt gjorts mellan mig, Hege och sköterskan Annika. Jag hade också gjort de första inbetalningarna, den senaste daterade sig till den 21/8 dvs åtta dar före denna makabra show:

Tandsköterskan var oförskämd, oresonlig och enkelt uttryckt - helt vild! Det slutade med att hon drämde igen dörren och ropade: ”Berätta för honom, Tibor, säg åt honom du, vad såna som han har för rättigheter, som inte betalar!” Hade hon varit mindre uppskruvad kunde hon ha tagit de få stegen till receptionen och kikat på mina inbetalningar för att se hur det låg till, och vid minsta tvivel sedan hört med Hege och sköterskan Annika om avbetalningsplanen. Några steg bara. Hon hade också kunnat konstatera att jag under mina drygt fyra år på kliniken alltid skött mina betalningar.

Några månader senare, när jag på omvägar hade fått fatt på dem, hade både Hege och Annika en liten gissning om vem som hade spelat över så besinningslöst inne hos Tibor. Om mina ekonomiska mellanhavanden med Mjölby folktandvård sa de: ”Tommy vet mycket väl om, att det var uppgjort med avbetalning. Han ska inte komma och säga nåt annat!”

Med stor ansträngning lyckades jag ändå under besöket få Tibor att ta en plåt på den förfärligt värkande tanden 45. Röntgenbilden utvisade en tydlig inflammation undertill som borde innebära att tanden behövde öppnas och rensas för att senare rotfyllas. Det gällde ju också att rädda just den tanden, bakre tand i en nygjord bro mellan 43-45. Inte minst utgjorde tanden ett fäste för underkäkens alldeles nya delprotes!

Tibor struntade helt i akutåtgärden men satte upp en tid (den 15/10), dvs. först sju veckor fram i tiden! Han tjänstgjorde bara en dag i veckan på Mjölbykliniken och jag var ju inte anvisad som patient hos honom. Jag hade ju inte fått någon tandläkare alls efter Hege, när hon slutade! Tand 23, vänster hörntand upptill som, lika mycket den, hade föranlett mitt akutbesök plastade Tibor bara igen utan att knacka på den eller röntga! När den störiga sköterskan försvunnit ursäktade han sig ynkligt och en smula besvärat, han sa att han "bara skötte sitt jobb". Så lagom, heller! Jag tror vårdinstruktionen är att tandläkaren i första hand skall utföra akutåtgärden, rensa rotkanalen, snarare än att kosmetiskt lappa på med en provisorisk fyllning! Med riktigt akut tandvärk i två rotfyllningsmässiga tänder fick jag således lämna Kvarnen och betala 460 kr plus den dryga resan för detta traumatiska besök. En oväntad påpuckling mot en skötsam kund, må jag säga!!!

Tommy Larsson, klinikchef, Mjölby Folktandvård
Några dar senare stod jag inte ut, värken blev övermäktig och jag fick en ny akuttid den 9 sept, denna gång hos klinikchefen själv, Tommy Larsson. Han tog en röntgenplåt på 23 och rensade pulpan, debiterade och jag betalade. Vid detta besök tog jag upp frågan om varför jag inte skulle få någon fortsatt tandvård på FTV Kvarnen fast jag avbetalade. ”Ja se, såna är Landstingets regler” drog han till med - ljög rätt ut i luften, för att slippa undan!

Det var förstås omöjligt för mig att kontrollera hans påstående på ort och ställe, i tandläkarstolen, men nog verkar det konstigt om Folktandvården är så ansvarslös? Inget man talat om för mig i förväg, i varje fall. Då skulle jag självfallet aldrig gett mig i kast med de dyra halvproteserna, som tillkommit utan, på långt när tillräckligt, förarbete. Vem människa ger sig in på sådana dyrgripar om man samtidigt och ”regelmässigt” fråntas fortlöpande tandvård? Tommys inställning är orimlig!

”Du har ju inflammation under varenda tand”, la han till utan förklaring eller tolkning. Vad skulle det betyda, undrade jag? En diffus skyll-dig-själv-fason, kanske? Var det min tandläkare Hege han borde ha pratat med, istället? Ifrågasatte han halvproteserna som en bra åtgärd? Kapade han topparna i tandvårdens gungor och karuseller? Kanske det! Jag insåg att han var ”inne på sitt”, att han pratade bredvid mun helt ohämmat. En knappast uträknad men snarare undermedveten framgångsstrategi, som skapar förstummelse – inte obekant hos psykopater.

Inte heller detta kan väl svara mot ”Landstingets regler", att skötsamma patienter med stort vårdbehov, ”inflammationer under varenda tand” - per automatik ska slängas ut??? Jag blev onekligen mållös! Men jag tog sats och nämnde också att det var mindre än en vecka sedan Tibor hade plastat igen den aktuella tanden 23 utan att röntga eller knacka och än mindre utföra någon akutåtgärd – precis den tand som han själv, klinikchefen, just öppnat vid detta besök. Jag undrade varför jag skulle betala två gånger när jag sökt för akutåtgärden en vecka tidigare? ”Jag går inte in i mina kollegors arbete” svarade klinikchefen Tommy. Han var helt oresonabel. Mina två frågor och hans tre ”svar”, var avklarade på en minut. Vad jag ännu inte visste, var att Tommy med alla medel genomdrev nedläggningen av Skänningefilialen, där personal och patienter skulle bort – med följdverkningar även i Mjölby centralorts klinik.

Kanske var jag den som råkade mest illa ut i den ej förannonserade gallringen men att fler patienter kom i kläm tar jag för givet. Först i december, två och en halv månad efter besöket hos Tommy, fick jag upp ögonen för vad rufflandet egentligen handlade om. Jag Googlade för att se vad mer fuffens Tommy Larsson kunde ha åstadkommit tidigare. Det blev napp! Jag råkade dyka på en då redan ”gammal” artikel i Corren (Östgötacorrespondenten, 28/9 2002): Skänningekliniken skulle läggas ner!

Så enkelt var det! Det var indragningar. Tidningsartikeln handlade om en annan patient, som under denna höst varit missnöjd med Tommys sätt att inte upplysa henne om den förestående nedläggningen. Klinikchefen Tommy bemötte henne i tidningen: .. "En bred information till allmänheten skulle inte ge någonting. Varje patient ska få en förklaring när den ringer till folktandvården eller när vi skickar kallelse. Vi har avsatt resurser även för det, säger klinikchefen Tommy Larsson." Precis så står det!

Jo, jag tackar! Sannerligen hade han avsatt "resurser" för några av oss som verkligen behövde fortsatt tandvård! "Varma servietter", vill jag lova! En mycket kraftfull genomgång med personalen inför överrumplingsförfarandet måtte det ha varit! Som får förstås, är det av vikt, att man som patient bereds möjligheten att i ett så tidigt skede som möjligt se sig om efter annan tandvård om det blir nödvändigt.

Vad hade han haft för tumskruvar på Hege, min tandläkare, när inte ens hon hade yppat för mig, att hon skulle sluta i början av juni, någon vecka efter det jag fått mina halvproteser? Blev hon fockad, kanske med någon förmån? Eller ingick det i en ”deal”, att hon tvingades offra sina patienter? Lämnade hon det sjunkande skeppet helt brådstört, utan uppsägning? Vi har undrat en hel del över den saken, här hemma hos mig. Det är så ytterst anmärkningsvärt, att en tandläkare inte talar om att hon skall sluta! Och att ingen annan tandläkare föreslogs för mig.

Akuttandvård, Ulla Odell, Motala
Den infernaliska värken i 45 fortsatte och jag tvingades till ett nytt, andra akutbesök för den tanden också, när nu Tibor hade struntat i den! Det föresvävade mig aldrig, att jag skulle hoppa av Folktandvården efter många årtionden som patient. Mest hela livet faktiskt. Men jag kunde rimligtvis inte gå tillbaks till Mjölby Ftv, där jag fått betala dubbelt för tand 23 och plågats med allvarlig tandvärk i två tänder utan hjälp. Jag beställde därför akuttid på folktandvården i Motala och kom dit den 4/10. De var anvisade för akutfall i västra Östergötland, just den tiden.

Där tog klinikchefen Ulla emot. Hon sa sig inte vilja forcera tandbryggan 43-45 med dess guld- och porslinshölje utan sa att det helst borde göras av den som en gång gjort den. Hon gav ett intryck av att vara rejäl, rentav en värdig Madame, tyckte jag då. Sköterskan undrade varför jag gått och dragit så länge med denna kraftiga inflammation under tanden men jag sade inget om Mjölby folktandvårds fasoner. För mig var utflykten till Motala ett rent akutbesök. Sköterskan rotade fram adressen till min förra tandläkare Hege, som tydligen hade börjat på en privatpraktik i Mantorp, också inom Mjölby kommun. Jag fick adresslappen och en handskriven remiss i handen. Med outrättat akutärende, för andra gången, åkte jag hem med min förfärliga tandvärk. Kostnaden för besöket, resan och en verkningslös penicillinsort gick lös på drygt sexhundra kr. Behållningen var möjligen, att jag tillsammans med remissen, fick med mig en röntgenbild av 45.

Tand 45, osteit

Fredrik Frisk, rotfyllningsspeciallist
Remissen från Motala, som strikt gällde akutinsatsen för tand 45, skickade jag omgående till Hege den 6/10. Det visade sig inte vara helt lätt för henne heller, att sikta rätt och komma ner i guttaperkakanalen i tanden utan att skada den. Vid första besöket 10/10 höll Hege på i en timme, i det andra den 14/10 gav hon upp efter tjugo minuter. Det var bra, att hon skonade tanden. Hon remitterade mig vidare till rotfyllningsspecialisten Fredrik Frisk i Norrköping (Folktandvården). Det skulle dock dröja lång tid innan värken klingade av. Mina besök hos honom (23/10, 6/11, 26/3, 8/5 och några fler) pågick i sju månader under 2002-2003, således.

För Fredrik tog första besöket en timme och en kvart. Han är verkligen grundlig, antagligen en förutsättning för att lyckas med svåra rotfyllningar. Det blev en följetong med mycket värk. Hege rotfyllde tanden i något skede och det såg i och för sig välgjort och bra ut men Fredrik fick ändå riva upp ingången i tanden igen, efter en uppblossande inflammation med otrolig värk. Käken hade fått ett ”hörn” som syntes utifrån på kinden! Trots all välvilja hos de båda tandläkarna kostar en sån här rotfyllning massor med pengar, även med försäkringskassans rabatt. En dyr medicinering avbröts t. ex. plötsligt för provtagning med några extra resor från Stockholm, där jag befann mig då. Men det måste jag säga: Fredrik är inte bara skicklig och upplysande utan också en omtänksam människa. Han ringde två gånger och frågade hur det gick med tanden, denna seriösa tandläkare (och hängivna Vätternruntcyklist).

* * *

Patient- och omsorgsnämnden
Dagen efter mitt besök hos klinikchefen Tommy, då han ventilerat sitt orimliga synsätt på tandvård vände jag mig snabbt till patient- och omsorgsnämnden den 10/9 2002 med några frågor om Landstingets ”tandvårdsregler” i ett genomarbetat brev. Det är ju en hel del, som de flesta skulle ställa sig undrande inför, om de upplevt min situation.

Tommy Larsson ringde plötsligt och jag försökte tala om för honom att jag för min del faktiskt skötte min sak och avbetalade såsom var uppgjort. Han hade inget vettigt att komma med utan höll bara undan med vad ”goddag yxskaft” som helst, precis som vid besöket.

Under den avvaktan på besked från patient- och omsorgsnämnden som följde ringde Tommy en gång till. Efter ovan uppräknade tre kontakter med honom - och de två meningslösa, men av mig betalda, besöken hos Tibor hade han äntligen plockat fram uppgiften om mina inbetalningar och hört sig för om vad som var avtalat med mig! (Vilket han vetat om hela tiden, enligt uppgift från Hege och hennes sköterska Annika.) Nu lät han aningen annorlunda och sa att ”det här skall klaras upp”! Tydligen hade han fått en förfrågan från patientnämnden.

Trots att Tommy tidigare så bestämt sagt sig inte ”gå in i kollegornas göromål” klottrade han nu handgripligen i Tibors tidbok under telefonsamtalet och petade in såväl fortsatt rensning av 23, vanlig helundersökning och dessutom intrimning av delproteserna - utan att på minsta vis förlänga den tid (50min) som Tibor hade avsatt för öppningen av den knepiga bryggtanden 45! Jag höll god min, för jag hade i det läget inte fått något klartecken från Hege om hon kunde ta sig an tand 45. Tidpunkten för detta inbokade, nu smockfulla besök ändrade däremot inte Tommy. Dagen närmade sig en aning men det var fortfarande sex veckor dit – för i första hand ett akutbesök, en infernalisk värk i tand 45!

Med min då nyvunna kunskap hos Motalaklinikens Ulla om svårigheten med att överhuvudtaget öppna bryggan 45 insåg jag att Tommys sätt att ge sken av att ”sätta upp tid” när han istället inkräktade på inbokad behandlingstid måtte vara ett synnerligen smaklöst skämt! Men det dög väl för en okritisk patient- och omsorgsnämnd. Inget annat.

För säkerhets skull hörde jag med receptionisten i Mjölby, och spelade in samtalet, om klinikchefen Tommy verkligen hade dristat sig att klottra fullt i Tibors ruta. Jodå. Så illa var det! Hon kunde inte heller se någon lucka framöver i Tibors bok förrän efter ytterligare åtta veckor, då skulle vi hamna framåt jul. På femton veckor kunde jag alltså påräkna två besök – förutsatt att jag hade vänt mig till Tibor direkt, i god tid före det enda, inbokade besöket. I realiteten fanns ingen tandvård för mig!

Jag bor avlägset, ett tandläkarbesök är en halvdags- i värsta fall en heldagsutflykt, något jag kan leva med även om det är enklare med en tandläkare med normal tillgänglighet i bokningen. Tandläkare på närmare håll än Mjölby finns inte. Ingen alls i min hemort, en grannkommun. Framför allt är mitt tandvårdsbehov betydligt större än vad som ”erbjöds” och nu gällde det också tandproteserna, min i särklass dyraste ägodel. Jag har ingen sak, som kostar mer. Det hade alldeles säkert blivit en riktig slakt av mina tänder hos Tibor, kan jag tänka! Tand 45 hade han inte klarat av. Sex dagar före den inbokade tiden hos honom avbeställde jag den i avvaktan på stöd från omsorgsnämnden - jag räknade självklart med att få en riktig, anvisad tandläkare med fulltidsschema, såsom jag tidigare hade haft. Jag trodde faktiskt, i all min godtrogenhet, att jag skulle återfå min nödvändiga tandvård i Folktandvåden Mjölby.

Någon månad efter mitt brev till patient- och förtroendenämnden började jag undra hur det gick med den saken. Det kom inget svar. Efter ytterligare en tid ringde jag till dem. Hon hette Birgit, som höll i trådarna. Hon letade och letade, men tydligen hade mitt ärende inte blivit registrerat ordentligt! Hon hänvisade till den tandläkare nämnden konsulterar, övertandläkaren (parodontit) Ingvar Almfeldt på Motalakliniken.

När jag fått tag i Ingvar i förtroendenämnden på telefon i början av december läste han upp vissa delar ur ett rätt så fylligt utlåtande han gjort redan den 27/10 men som aldrig översänts till mig(!) Klinikchefen Tommy i Mjölby hade duperat honom fullständigt, fick jag hastigt och mindre lustigt förstå. Som framgick av Ingvars utlåtande så hade Tommy blåljugit om att ”patienten nu sökt fortsatt behandling privat”… ”Därmed löses flera av de aktuella frågeställningarna…”

Förtroendetandläkaren dristade sig till och med till en slutformulering i utlåtandet om att han ”..därför inte funnit anledning att kontakta patienten”. Det är just månljust! Vad ska man då med förtroendetandläkare till? Hur okritisk får egentligen en sådan vara? Det är ju ren och skär mobbing han medverkar i, denna Folktandvårdens ”målvakt” i Östergötland, Ingvar Almfeldt.

Det kostade inget för Ingemar att också flika in något tjusigt om att han "för sin del inte kunde se något hinder för en patient som avbetalar att få både akut och kontinuerlig tandvård". Men till nån nytta kom aldrig den utsagon. Det finns inget tecken på att Ingvar ens skickat över pappret till Tommy, Tibor Bakai eller Tibors gräsliga sköterska, som alla tre varit ute och cyklat väldigt långt från Landstingets skrivna eller oskrivna regler om patientens möjligheter till vård.

Ett längre stycke i detta yttrande från "nämnden" ägnades åt garantifrågan för proteserna. Fort som blinken hade den skrivits över till Hege, bakom min rygg! Det hade bara gått två veckor sedan jag hänvisats till Hege i akutärendet när yttrandet skrevs. Jag kan undra, bland mycket annat, om förtroendetandläkaren och klinikchefen på detta sätt egentligen har rätt att skriva över en garantifråga till en annan tandläkare utan anledning och utan patientens medgivande? Inte ens ett meddelande till mig. Hur är det med den saken? Svaret är antagligen: självklart inte! På många vårdinrättningar fanns Socialstyrelsens brochyr om "trygghet i vården" framlagd vid den här tiden. I den framhölls att "Vården skall respektera patientens självbestämmande och valmöjligheter" osv. Den nyare versionen är mjukare formulerad men snarlik: "Vården och behandlingen ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med dig som patient." En ful fisk, får jag säga, klinikchefen Tommy Larsson!

Jag hade varit ytterligt noga med att inte på något sätt begära Hege som tandläkare i avvaktan på patientnämndens beslut. Hos henne gällde det bara akutåtgärden enligt Ullas remiss. Intill tidpunkten för telefonsamtalet med Ingvar i december hade jag inte för ett ögonblick sett min långa tid i folktandvården avslutad. Det fungerar inte så för en gammal stamkund!

Mitt ärende hos Patient- och omsorgsnämnden hölls alltså stadigt i skymundan när det hade aktualitet - den tid då mina inflammerade tänder gjorde väldigt ont, särskilt vid användning av proteserna, ett skede då jag omgående behövde tandvård. Kanske skramlade ändå en liten ärta i Ingvar Almfeldts samvete? Eller var det bara en överdådig eftersläng? Efter mitt telefonsamtal med honom utverkade han nämligen att jag kunde få patienttid i Mjölby Folktandvård - hos Tommy av alla(!) Det var ju lite som att föreslå våldtäktsmannen som tandläkare för offret och för övrigt vittnar inte Tommys syn på tandvård om något odontologiskt kunnande, vid sidan av hans praktiska händighet. Kliniken ringde mig dessutom först i mitten av december 2002 (13/12) med detta ”glädjebud”, att jag åter var välkommen till FTV, i februari 2003! – tre kvarts år efter det Hege slutat, dvs. så långt fram att alla berörda måste ha förstått att jag redan hade ordnat hjälp på olika håll med mina, både akuta och omfattande, tandproblem.

* * *

I verkligheten var jag fråntagen möjligheten att välja tandläkare, när nu Mjölbykliniken kastat ut mig – till Hege. Det var faktiskt inte önskvärt från mitt håll att gå hos henne. När det stod klart i början av juni, att hon slutat i Mjölby såg jag fram mot att få en annan tandläkare i FTV Kvarnen, min geografiskt närmaste tandvårdsinrättning. Hege har gjort många bra saker och är mycket skicklig och uppfinningsrik i det praktiska hantverket. Men hon hade struntat i protetikern Simon Dahlgrens rekommendationer angående förarbetet inför proteserna, gjorde inte ens en röntgenundersökning, och hon hade sagt, att tänderna skulle redundera, dvs. fastna av sig själva. Vem som helst skulle nog tycka att det är betänkligt med en tandläkare som inte ens knystar om att hon skall sluta på kliniken och inte heller att begränsningar stod för dörren på FTV Kvarnen, utan plats för mig framöver. Utan att jag frågat i detalj om hennes eget avslut på kliniken förklarade hon senare vid tillfälle, att Tommy hade ansatt också henne mycket hårt. Men det gjorde inte min sak lättare.

Ansvaret för de förhastat tillyxade proteserna blev underhand just haken för mig, fattig som jag är. Hege är på sitt sätt en ovanligt ansvarsfull tandläkare. Tar tid på sig, gör om när hon misslyckas, rabatterar kostnader osv. Det säger kanske en del att tandsköterskan, den förtjänstfulla Annika, följde med Hege till deras nya klinik i Mantorp.

Bristen på såväl kommunikationer som tandläkare i mina trakter spelade också in. Tandvård i Linköping/Norrköping (6 resp. 15 mil hemifrån) hade möjligen legat bättre till om jag fått tid på mig att välja, och än bättre med proteserna ogjorda - med samma resekostnad hemifrån mig och lättare att nå från Margareta i Sthlm. Men det skulle kosta väldiga summor att låta någon annan starta om från scratch – för saneringen av de inflammerade tänderna, rotfyllningar och utdragningar - och nya proteser.

Med all tydlighet har jag erfarit, att det tar många år för varje ”ny” tandläkare i mitt liv, att till slut förstå, att jag har skrämmande problem med osteit – uppblossande inflammationer under tänderna. Innan dess hinner de ställa mig på väldiga kostnader och lidanden. Hege hade väl inte riktigt kommit till den insikten ännu, när hon fick ”städa upp” efter de brådstört tillblivna delproteserna. En rätt bökig historia som följde, faktiskt.

* * *

Proteserna under ”garantitiden”
Inte fastnade tänderna, de "redunderade" inte alls! Men ont gjorde de, det är då säkert! Jag hade på tok för mycket värk från framtänderna, en besvärlig tid. Det är nog heller inte nyttigt för kroppen med inflammationer under tänderna. Det gick åt mycket värktabletter men mindre när jag la proteserna åt sidan. Till slut kunde jag inte ens pröva dem.

Det blev långdraget men gick åt rätt håll med min bakersta tand 45, nere till höger, som specialisten Fredrik i Norrköping rotfyllde, jag har redan sagt att det blev ett rejält bakslag med kraftig inflammation, så den fick öppnas igen, vid tillfälle. Nära ett år efter protesernas tillkomst blev rotfyllningen klar. På senhösten 2003 fick jag som nämnts den allt rörligare framtanden (11) lite tillslipad så det skulle gå bättre att använda halvproteserna. Men tydligen gjorde trycket från protesen och den smala gluggen för den borttagna 12 att tand 11 nästan vickades loss! (se bildserien nedan) Det gick förvånansvärt fort och värken från framtänderna var besvärlig.

I en Trång glugg pressas protesen in i ett spänt läge!			Lätt petning - tand 11 alltmer mobil.

Hege gjorde under vintern 03-04 en riktig porslinskrona till hörntanden 13. Exakt när kan jag inte utröna. Jag noterade bara, att jag tyckte tanden hade gått av rätt långt ner men en krona kunde hon faktiskt få till. Och en pelare, ett stift, inne i tanden.

Jag började undra om det var normalt, allt detta med värk och elände - om det verkligen inte ska fungera bättre med proteser, så jag letade runt i Stockholmskatalogen och fick tid för undersökning på en större specialistklinik för protetik 24/2 2004 - ett jättedyrt ställe. Tandläkaren Georg Homsi tyckte att passningen var bra "i övrigt", när jag med viss smärta pressat in båda proteserna. De var fint gjorda men mina ömmande, lösa framtänder måste alldeles självklart bort, tyckte han. Likaså fanns en besvärande inflammation under 14. Skulle jag gå vidare på den kliniken ville han börja med att skicka mig till en parodontolog, för han tyckte det var anmärkningsvärt med mina osteiter, även fast jag inte har de för tandlossning så typiska fickorna i tandköttet. Det var det närmaste han kunde komma för att kasta lite ljus över saken.

Jag hade fått veta precis vad jag behövde för att inte ge mig in på något alltför radikalt! Den billigaste lösningen Georg föreslog var att jag skulle vända mig tillbaks till Hege och efter utdragning av de tre tänderna försöka få ersättande, konstgjorda tänder ditsatta i överprotesen. Det skulle föralldel bli klumpigt och mycket svagt på den spröda koboltkonstruktionen, som då inte skulle få höger hörntand som en stark fästpunkt - men det skulle ge en möjliget att komma igång ordentligt med överprotesen, vilket han tyckte var mest angeläget.

Utdragningar och andra överprotesen
Kanappt två år efter delprotesernas tillkomst fick det alltså lov att bli en rad större arbeten för att få igång mina tänder, dvs. minska värken och komma igång med proteserna. Under våren 2004 har jag noterat sju långa besök hos Hege. Det var många göromål vid varje besökstillfälle för att hålla igång mina få, hårt belastade tänder. Så gott det går gjorde hon eftergifter i kostnaderna och skrev vad som var möjligt på försäkringskassans konto. ”Rabatt” står det dessutom på några ställen och kunde vara rätt stora belopp. Nu tog hon äntligen (!) bort de två besvärande och lösa framtänderna (tand 11 och 22 den 5 mars 2004), lappade ihop en viktig hörntand (23), det fick bli en kompositkrona, och ordnade, till följd av ändringarna en helt ny överprotes den 19/3 2004 till lägsta möjliga kostnad, vilket jag var tacksam för. Den gamla, hade tyvärr inte kommit till någon större nytta och nu jag slapp i alla fall värken - i överkäkens framtänder!

Fast nåja! Säg den glädje som varar! Tand 14, min enda tuggtand med mothåll i underkäken (de enda två ”riktiga” tänderna som möttes) gav ofta värk och fick ses över i omgångar under våren 2004. Den hade, som jag nämnt, under några år varit inflammerad och redan ett år före den första protesen gjordes hade protetikern Bo Engqvist rekommenderat att den skulle dras ut (19/4-01). Till sommaren 2004 blev värken infernaliskt! Egentligen skulle den tanden, precis som framtänderna, tagits bort inför tillkomsten av proteserna, särskilt inför den andra versionen av överprotes (se stycket här ovan).

Under semestertid, 8/7 2004 uppsökte jag akutmottagningen i Motala. Tandläkaren Parisa Tabrizi lappade ihop den (14), till akutkostnad förstås, men hon undrade verkligen vad sjutton jag skulle behöva dras med en så inflammerad och trasig tand för? Jag glömmer aldrig hennes uttryckssätt: ”Vad håller hon på med?” Tanden (14) drogs äntligen ut 8/9-04 och det medförde rebasering/komplicerad lagning av den nya överprotesen runt samma tid.

Tandkronor
Hörntanden 13 var överbelastad - stiftet inuti den gick faktiskt av vid tillfälle (kolfiber?), och det blev en ny krona efter något försök 14/5 2004 (via teknikerlabbet), att behålla den första kronan med nytt stift – en alltför svår metod.

I början av 2005 fick tand 25 en compositkrona. Min vänstra, viktiga hörntand för överprotesens infästning, tand 23, rasade under hösten 2005 (den 23/8) en bit under den temporära kronan. Då var det dags för en riktig porslinskrona men den gjordes påfallande stor, såg malplacerad ut, och gick faktiskt sönder utan att jag märkt det. Det fick bli en ny. Under samma tid hade jag, med min kraftiga påbitning, via denna stora krona, också "trampat sönder" överprotesens framparti - det har ett skyddsbleck över hörntanden som kom att fungera som hävstång. Det kändes första tiden bara som det blivit en repa i protesens gomparti, sen anade jag att det var kanten av frampartiets plast som glipat upp men det var först när de konstgjorda framtänderna började vackla efter någon vecka, som händelsen var ett faktum - protesen föll isär! Jag blev häpen när jag såg den undermåliga, klena "gaffeln" av spröd hårdmetall inne i plasten - som skulle hålla uppe hela frampartiet!

Tredje överprotesen
Nå, det fick bli en ny överprotes 15/12 2005, den tredje överprotesen, till minimal kostnad. (För mig mycket pengar ändå.) Den här var riktigt kärv att få på och spjärnade otäckt mellan hörntänderna 13 och 23! Efter en tid med några försök av Hege med avslipning av frampartiets plast och lite böjning på ytterklammrarna insåg jag att den var rent fördärvlig för hörntänderna! Då, i början av februari ville jag ha i mer plast under de konstgjorda framtänderna för hela protesen vickade rejält mellan de stackars hörntänderna, en rebasering fick det bli 10/4-06. Protesen fungerade alltså som en gungbräda med hörntänderna som "mittbock".

Jag fick begränsa användningen av protesen väldigt mycket, både dag och natt, vilket är synd. Hade jag protesen på under natten vaknade jag på efternatten med dunkande värk under båda hörntänderna 13 och 23! Det är lätt att känna med fingret att dessa båda hörntänder pressas ut en bra bit innan protesens ovansida av metall får kontakt med gommen. Lättar jag på bettet, så fjädrar protesen tillbaks, ner igen. Det är mycket stor kraft som det ständigt spjärnar ut med, eftersom metallbitarna bakom de båda hörntänderna fungerar som en kil. Slitningen har tyvärr medfört en påtaglig glapphet i hörntänderna. Då, i början av februari var de starka nog att fungera som "gungbrädebock", vilket fler än en person fick titta på. Snart nog gav hörntänderna efter, vartefter blev det tänderna som "fjädrade" istället. Efter ytterligare ett par år ser det riktigt slitet ut med svarta kilar på röntgenbilderna, runt de två hörntänderna. De har urholkat käkbenet likt stenen i en jättegryta på en berghäll. På den högra, tand 13 som fjädrat ut mest, har jag råkat ut för fickor i tandköttet och har fått ta penicillinkurer ett par gånger.

En tid återgick jag till den föregående protesen, använde den på nätterna, eftersom den inte frestade på hörntänderna lika mycket. På natten gjorde det inget att det saknades tänder i protesen. Periodvis undvek jag detta pinoredskap, överprotesen, helt. Hege ville inte så gärna känna efter hur hörntänderna spjärnade ut när jag bet ihop, vilket kan va begripligt, vid det här laget. Likaså ryggade hon lite istället för att titta, tyckte jag mig märka. Nå, det fick vara så utan att vara komfortabelt. Den utspjärnade hörntanden 13 ger ofta besvär, men har hittills klarats med en penicillinkur ett par gånger.

Vinterunderhåll i Sthlm
Småsaker med plastfyllningar som lossnat, hörn som gått av, kariesangrepp osv. har jag inte berört så mycket i texten. Det har inte varit nån stor sak i min tandvård och har ibland fått slinka med i samband med större arbeten. Ibland har även kostnaden varit ”på köpet” hos Hege, kanske lite av gungor och karuseller, vad som "kan" debiterats. Från år 2007, då jag tillbringat mer tid i Stockholm på vintrarna har jag sökt mig några gånger till City Dental, för att få smärre, akuta lagningar ordnade.

Bettfysiologen Kurt Holmgren
Käkledsbesvären är förstås molande och det händer saker i kraft av min påbitning. På våren 2008 lossnade framklossen på överprotesen osv. vilket fordade reparation hos teknikern. Jag brukar sällan ha huvudvärk, förutom en aurabetonad form av migrän. Men under 2008 fick jag långvarig huvudvärk med specifika symtom, vilket ledde till sjukhusbesök och remittering till neurolog som undersökte och satte in mediciner. Nånstans i inledningsskedet med huvudvärken ombads jag också kolla upp hur det stod till med bettet. Och det visste jag, att det var dåligt. 25/11 2008 hamnade jag hos bettfysiologen Kurt Holmgren i Norrköping som förstod både det ena och det andra. Han ombesörjde en datortomografi på US Linköping den 3 mars 2009 och såg det svårt, vid mitt återbesök 28/4, att få till implantat utan blodfyllnad osv. eftersom min käke är mycket tunn. Det skulle visserligen bli starkt. Bettskena trodde han inget på i mitt fall. Så han rekommenderade helt frankt, att jag borde göra mig av med hela rasket, mina kvarvarande tänder och delproteserna - och satsa på helproteser! Han pekade bl. a. på det jag kallar ”S-kurvan”, ett nerhäng i området 24-26, som låser hakan krampaktigt bakåt och dessutom begränsar rörelsen åt vänster. Han tog förstås hänsyn till mina begränsade ekonomiska förutsättningar också, kan tänkas, när han förslog helproteser. Jag fick mycket gott förtroende för honom, hans sätt att känna och kika. Men jag var inte mogen för det stora beslutet med helproteser utan att tänka på saken.

”S-kurvan” –  nerhäng i tänderna 24 25 26 efter tidigare,
långvarigt uteblivet mothåll i underkäken. Jfr. fig. 1 ovan!

Det hade blivit lite missföstånd kring detta besök hos Privattandläkarna i Norrköping. Hege och jag hade pratat om Oral Rehab något år tidigare och jag trodde att det var till Folktandvårdens nystartade filial i Norrköping hon skickat remissen. Till dem hade jag själv ringt och fått reda på, att det fanns plats för mig. Det var inte mindre förvirrande, att privatkliniken låg i Vrinnevisjukhuset. Det blev lite konstigt med betalningen också. Vid båda besöken ville man inte skriva ut någon räkning, fast jag tror betalningen skulle ske i förväg. Margareta som var med blev också lite betänkt när jag stod där vid luckan i receptionen. När jag funderat mer på helproteserna ringde jag efter en tid för att höra vad det skulle kosta med utdragning av tänderna och allt. Jag skulle få ett förslag per post. Fortfarande i min tro, att kliniken hörde till folktandvården, så föll nog samtalet lite konstigt ut. Varken förslag eller räkning kom till mig. Kurt Holmgren är nog både radikal och förstående, på sitt sätt.

Hege ombesörjde en rad göromål med tänderna 25, 31, 32 och 27, som kunde förbättra situationen, vid en handfull besök under sommaren 2009, mellan 9 mars och 4 september. Bl. a. hade jag hört en sådan där skarp smäll ända upp i pannbenet ifrån framtänderna 31-32 i underkäken när jag bitit i någon en grönsak med jordkorn i. De båda tänderna hade därvid också makats ihop. Hege såg hur det såg ut men hade inget att gå på för att göra något åt det. Jag gissade på en spricka långt nertill. Förnyad tandvärk fick jag hursomhelst leva med länge.

Två bettskenor
Jag hade berättat för Hege om besöket hos Privattandläkarna i Vrinnevisjukhuset. Att det blivit lite missförstånd och att jag befarade, att det skulle bli väldigt dyrt. Ja sa också, utan att vara särskilt förebrående, att jag trott att man där skulle ordna bettskena som avlastning, sånt de gör på Rehab. På Rehab gäller sjukvårdstaxa med frikort, i varje fall var det så den förra perioden, år 2000, då jag var patient där. Hege tog åt sig – med den ovanliga förmågan att vända andra kinden till! Jag blev nästan lite chockad och kände mig skamsen men hon skulle ordna fram en bettskena gratis, minsann. Jag biter ju på rätt duktigt i mina ständiga försök, att komma åt molandet i käkleden, så bettskenan gick av efter bara tre nätter. Den passade annars väldigt bra men var onekligen lite väl tunn och slimmad. Hege lät göra en ny, som blev rejält felgjuten. Jag kände det nästan på mig när jag var på hemväg. Min underkäke faller tillbaks utan att jag har kontroll över det när jag halvligger baklänges i behandlingsstolen. Lederna är ju slitna och mjukdelarna runt om är rätt mosiga, så jag har inget fast bett. Den här gången var det inte Annika utan en tandsköterska jag inte kände igen som stoppade in det rosa ”tuggummit”, som ska utvisa tandradernas läge mot varandra. Den mjuka bitklossen var för säkerhets skull grön, denna gång. Så gick det med bettskenorna.

* * *

Dags - för mig - att hitta på något radikalt!
Det hjälpte inte hur mycket jag än gick till tandläkaren! Halvproteserna hade pressat isär överkäkens viktiga hörntänder, så jag fick begränsa användningen av halvproteserna p. g. a. värk. Och i käkledederna, särskilt i min högra, hade jag en stadig, molande värk. Likaså från mina kvarvarande tänder, med varierande grad av inflammation under – osteit. Bettskenor hade inte funkat och en lång tid med daglig huvudvärk, mer än ett år, gjorde sitt till. Det var fortfarande oklart i vilken grad det fanns ett samband mellan huvudvärken och tänderna / bettet.

Beskedet från speciallisten Kurt Holmgren, att jag borde skrota hela ”projektet tänder”, riva ut rasket och satsa på löständer istället hör till sånt som är svårt att ta till sig när man är van vid en tandvård som ständigt mal på, en bit i taget, bakåt eller framåt! En basundersökning gjordes hos Hege 09-08-12 som föranledde några fyllningar den 09-09-04.

Först två år efter beskedet från Kurt, under ett vinterbesök i storstan, bad jag om undersökning och kostnadsförslag hos CityDental 10-03-01, i samband med en akutåtgärd för tand 13, bl. a. med utskrift av penicillin. Jag fick inget gehör för en trevare om helproteser.

Med alla bibehållna besvär, all värk, blev det några besök hos Hege även under hösten 2010 – till följd av min kraftiga, sneda påbitning - mest ett par ”plastpluppar” som hoppat ut och en krona, som behövde cementeras. På våren 2011, den 10/3 hade jag kraschat den gamla amalgamkronan i baktanden 17, som var mycket viktig för halvprotesen. Med mitt medgivande fick det åter bli en ”hederlig” amalgamkrona där! Amalgam ska ju inte användas numera men jag kan ana, att Hege, utan att säga något, insåg faktum med en kort livslängd för halvproteserna, men inte riktigt läge för en totalsatsning just då. Likaså behövde den besvärliga, ovan flera gånger omnämnda 45 (se röntgenbild längre upp), baktanden i en bro, en lagning med ett stift av metall, vilket senare visade sig vara svårt att pricka in under guldkronan.

* * *

Helundersökning hos Folktandvården, mars 2011
I min lilla hemkommun finns det periodvis ingen tandläkare alls, som jag nämnt. Det finns ingen privatpraktiserande och folktandvården här har ibland haft en, ibland ingen tandläkare alls. Under en period var det ”Per”, och på den flexibla ”boendetavlan” i trapphuset mellan dörrarna i entrén kunde man runt hans namn finna en hel hop med damer - tandsköterskor, hygienist och samordnare – vad det nu kan vara. Uppställningen såg lustig ut, men det ligger förstås i tiden att en del göromål delegeras. Andra perioder har det varit helt tomt och obemannat i lokalerna. Kommunalrådet har någon gång rest till Sthlm och försökt värva tandläkare hit till obygden. Jag har stått på väntelista under många år, eftersom bussarna till grannkommunerna reduceras mer och mer, både med turtäthet och linjer, men någon nyintagning av patienter har inte skett. Nu i år kom det i alla fall en tandläkare hit och jag blev kallad till undersökning i mars 2011. Bra!

De flesta patienter som söker sig ”hem” har nog en tandvårdshistoria bakom sig på annat håll men patientens egen hälsodeklaration, den som används på Folktandvården här hos mig tar inte upp någon fråga om tänderna alls, vilket annars kunde vara till ledning för fortsatt behandling. Patienten har ju också det övergripande ansvaret för sin plånbok, en viktig sida av saken. Joanna Baranowska var en märkligt kontaktlös tandläkare, som jag upplevde henne vid detta första besök! Hon var butter och samtidigt småflinande, vilket antagligen bottnade i osäkerhet p. g. a. språket. När jag framhöll att mitt speciella gissel är inflammationer fnyste hon och sa: ”Det kan jag då inte se! Du har hål i 45, bl. a. Jag kan köra sonden nästan rakt igenom”. Jag nämnde, med några ord bara, om käkledsbesvären och den ömmande, slitna hörntanden 13. Vänstra käkleden smällde f. ö. rätt duktigt när jag skulle gapa och än mer ekade det flera gånger i rummet när sköterskan tog bilderna. Joanna remitterade mig till tandhygienisten och sade sig inte kunna göra något utlåtande före resultatet från hygienisten.

Tandhygienisten Ann-Kristin Bodiroza hittade också hon en del ”ytor”, varav några nog skulle reda sig med flour, som hon skrev ut recept på. För henne kunde jag iaf. berätta om den av delprotesen hårt belastade fästtanden 13, som vållade mig värk, nu och då. Det var den enda tand som hade ”fickor”, vad hygienisten kunde se.

Mellan besöken hos tandläkaren och hygienisten hade Hege lagat det stora hålet i 45, inte helt lätt under guldbron. Hon utnyttjade bl. a. ingången som rotfyllningsspecialisten Fredrik Frisk hade gjort och fräste ur med laser! Hon sköt sedan in ett stift och pressade ner fyllning i tanden. Det som föranlett mitt besök hos Hege i mellantiden var egentligen att en gammal amalgamkrona, som uppenbarligen hängt med riktigt länge, hade rasat i tand 17. Också den är fäste för proteserna, så det blev lite besvärligt för mig. Jag påtalade för tandhygienisten, att dessa båda lagningar hade gjorts sedan Ftv-tandläkaren Joannas undersökning.

Undersökningsresultatet, det preliminära kostnadsförslaget, daterat 2011-03-22, kom så småningom i brevlådan. Tydligen var Joannas kommunikation med hygienisten inte den bästa, den heller. Från henne hade Joanna koncentrerat sig på en mängd ”ytor”. De av Hege nylagade 45 och 17 kvarstod för lagning - 45 skulle till och med dras ut enligt kostnadsförslaget! Ut skulle också tand 25, av någon oklar anledning. Tandutdragning är inte billigt och att de två tänderna skulle falla bort innebar också att delproteserna måste göras om, till en hög kostnad. De skulle heller inte hålla så bra i det skicket förstod jag direkt med erfarenhet av min fullständigt mosande pressning. Hörntanden 13 med sin slitna infästning, svarta kilar på röntgenbilderna - och med fickor i tandköttet, tanden som besvärat så mycket men hittills klarats av med penicilin i omgångar, hade hon helt förbisett! Inte ett ord stod det om den. Joanna hade fnyst åt mina farhågor för osteiter men nu i efterhand hade hon i alla fall tittat närmare och hittat inflammation under 31 och 42, varav jag hade misstänkt 31 länge. De skulle rotfyllas. 42 har en förklarande, djup lagning. Troligtvis allt djupare vartefter plastplupparna förnyats under åren – husomhelst det mest uppenbara "hål" jag sett på röntgenbilder av mina tänder nånsin.

Margareta undrade: ”Och vad är alternativet???” En för mig hög totalsumma i Folktandvården skulle inte lösa mina tandproblem på sikt. Visst hade jag fått reda på ett och annan om mina tänder. Heges senaste undersökning, tio månader före denna hos Folktandvården, hade varit ytterst summarisk, vilket jag insett med klarhet redan då – det fick tydligen bli så ibland med andra, tidsödande saker att ombesörja. Jag kände trots allt, att jag behövde än mer info och nya synsätt från flera håll, att omsätta med mina egna erfarenheter.

City Dental
Nio dagar efter utlåtandet från FTV, när jag var i Sthlm, besökte jag City Dental 31/3 2011 – Sveriges mest utskällda och HSAN-anmälda tandvård (dock med potential att ge bud på hela Sthlms läns folktandvård). De behöver inte vara sämre, för det. Dit kommer folk som inte åtnjutit dyr tandvård på åratal och det kan vara komplicerade saker med fler akutgöromål än förväntat. Självfallet kan det finnas anledning till klagomålen men det är jämförelsen jag har i åtanke. Folktandvården har sitt ”målvaktsystem” med en kompakt immunitet mot klagomål, vilket inte är helt obekant. Det är inte lönt att besvära sig över deras misstag. Likartat är det nog på alla håll i den "etablerade" tandvården.

CityDental är faktiskt jättebra för sådana göromål jag sökt för! Jag har varit där vid några tillfällen under vintrarna och fått hjälp med smärre saker som ”plastpluppar” (kompositfyllningar), ilande, avbitna tänder osv. – jag har ju ett väldigt tuggande med kraftig, ständig påbitning förorsakad av mina käkledsbesvär. Och jag fick hjälp med penicillin 19 mars för ett år sen för av och till uppblossande inflammationer runt hörntanden 13, som utgör fäste för överprotesen, och är sliten i tandben och käke och har fickor. Jag har fått besökstider på City Dental rätt omgående när jag ringt dit. Oftast är det olika, icke svenskspråkiga tandläkare men jag tror det är rätt höga krav på dem. En gång var det en farbror, som omsorgsfullt offrade en liten stund på att rensa tandsten runt min 27 utan kostnad. Han tyckte helt enkelt så, mitt i tandvårdsfabrikens virrvarr.

Nu, efter Joannas undersökning i Folktandvården ville jag förstås blixtsnabbt få en second opinion. Hon heter Martha Do Nascimento men efter mitt besök förra året kallade jag henne för enkelhets skull ”Mamma Mu” och i min minnesbild, med ansiktsdyslexi och därmed sammanhängande ovilja att lägga namn på minnet, har hon varit en mörkhyad, mer bastant Afrikanska. Det visade sig vara alldeles fel! Hon är bara lätt färgad, ung och normalt byggd – nånstans ifrån Sydamerika. Och inte var hon uttalat krullhårig heller, fast lite – jag är ju så djupt engagerad i min tandproblematik! Nu hade hon lärt sig Svenska också. Strålande skärpt.

På CityDental använder man sig, till skillnad mot i Folktandvården av en bra ”självdeklaration” som patienten får fylla i. Förutom det vanliga rutorna om medicineringar, allergier, sjukdomar osv. innehåller den även frågor till patienten om tandhälsan, vilket borde vara självklart och kan raska på och förbättra utfallet av undersökningen. På lämpligt ställe skrev jag: ”Överväger helproteser”.

Förvisso hittade hon karies och osteiter som skulle åtgärdas. Hon körde en rapp och bra genomgång framför skärmen (otroligt, vilken kontrast de har på bilderna numera, med datorns hjälp). I brådrasket hade hon fått ihop en mer långsiktigt inriktad plan som faktiskt tog fasta på mitt bett och käkleden. 13 samt (nedhängande) 24-26 skulle bort och i första skedet skulle en ”immediate” (temporär protes) komma till i överkäken och sedan återigen en förankrad halvprotes. Hon rekommenderade tandhygienist lite oftare och utfärdade tillika en remiss till Specialisttandläkarna i Sthlm (samma företag som jag besökt i Norrköping, år 2009).

Martha är lite kärv med ett avvaktande, inte alltför pressat leende när jag aningen forcerat frågar var vi är i munnen / bilderna. Jag har mina riktmärken, tänder jag känner igen på plåtarna, men utan dessa hållpunkter kan det i vissa utsnitt se bakvänt ut för mig. ”Ta det lugnt”, sa hon, kanske ovan vid att någon visar så stort intresse. Eller är hon lite knepig? Jag ville ju bl. a. få kläm på hur det förhåller sig med de fyra, utpekade tänderna som skulle dras ut eller rotfyllas enligt Folktandvårdens Joanna.

Undersökningen gick på 175 kr med min då 50%-iga rabatt. Ur folkhälsosynpunkt är det sunt med ett lockpris, tycker jag. Utskriften av behandlingsplanen/kostnadsförslaget fick jag med mig direkt. Och hela åtgärdspaketet skulle belöpa sig till ungefär samma summa som hos FTV, där jag egentligen bara skulle trampa vatten en kort tid. Högst beaktansvärt från CityDental!

Implantatnörden
Hos bettfysiologen/protetikern i Nacka 13/5 2011 var det däremot dyrt – dubbelt mot vad jag med uppbådande av all fantasi hade föreställt mig vid min, för säkerhets skull, konkreta kostnadsfråga redan vid tidbokningen - pengar jag hade räknat ihop och lagt i plånboken! Efter besöket påtalade jag detta vid disken men receptionisten pekade förstrött på fakturan – ”Det står här”, sa hon. Jag vred på huvudet lite grann och lutade mig fram för att se var hon pekade nånstans och hon tog av hatten på en rosa ”marker pen”, strök för lämpliga rader och lade så fram fakturan till mig på disken.

Tandsköterskan, möjligen identisk med receptionisten, ledde mig till ”månlandaren”, dvs. panoramafotandet och jag skulle stå stilla, lite på tå, på ett ansträngt sätt. Det blev omtagning när jag upplyst henne om att jag hade mina föga fotogenica metallproteser i munnen. Hon såg sur ut.

Den spänstiga tandläkaren överlät inte till henne att gillra upp plåtarna i min tandfattiga mun när de skulle tas. Han manövrerade flinkt och hade sina knep för att få dem att sitta bra och fick i ett huj ihop 10 röntgenbilder plus en omtagning av någon tand.

Han var en sann implantatnörd, tandläkaren Claes Ellgar, vilket här betyder entusiast. Han såg genast möjligheter med snedställda titanskruvar in mot näsan osv, eftersom mitt övre käkben är mycket tunt. Nästa steg skulle bli hos deras tandkirurg – när jag efterhört om min röntgenundersökning i Norrköping två år tidigare inkluderade datortomografi av käkarna, så att bilderna kunde översändas för att göra proceduren billigare. Jag nämnde inledningsvis för honom, att det som kändes aktuellt för mig var helproteser och att protetikern i Norrköping hade sagt, att jag skulle slänga skräpet jag hade i munnen, tänderna och halvproteserna. Claes inflikade förvånat: ”Nää, sa han det?”

Samtalet rörde till någon liten del golf. Han hade spelat på vår nya, fina bana här hemma. Jag undvek att nämna att ägarna är rätt besvärliga, vad jag har fått förstå, och har en alltför självskriven maktställning i feodalsamhället, så jag sa istället, att bröderna nog visste att bruka marken efter gott huvud med sin långa bondetradition. Om min egen sejour på fairway kunde jag bara nämna, att det varit en kort saga i hemortens golfklubb, när jag växte upp. Då krävdes inget ”grönt kort” och ungdomsmedlemskapet kostade 200 kr per år, vilket utsträcktes några år till utan extra kostnad. Antagningen till klubben skedde med en rekommendation från två styrelsemedlemmar. En bra, äldre uppsättning med golfklubbor fick jag låna av självaste klubbordföranden. Tandläkaren hade lutat sig bakåt med händerna bakom nacken, men vägde så ner stolen igen och petade runt den med tårna och tittade ut genom fönstret under denna, ändå rätt korta passus, knappt en halv minut. Jag klämde i med att: ”Vi spelade mest bara långboll!” Han nickade förvånansvärt eftertänksamt och snurrade så åter runt mot mig. Åt vad nickade han så drömskt, undrade jag? Var han effektiv nog, att ta det korta tillfället i akt och satt i helgfunderingar? Eller är kanske ”långboll” en riktig golfterm?

Faktiskt fick jag förtroende för hans synsätt inom bettfysiologin. Han avsåg att plana ut och ”spjäla isär” bettet, öka käkavståndet, för en mindre krampaktig påbitning. Han kikade vant in i min mungipa och konstaterade att detta var möjligt, för läpparna har framtill en överdrivet god kontakt som medger en ordentlig ökning av bettet. Däremot missade han mitt påpekande om osteiterna, som periodvis och (o)beräkneligt dyker upp och gör fast protetik mindre lyckad! Jag nämnde också, mer i förbigående, min minnesbild från tidningen ”Tuff och Tuss” när de skulle sänka bordet, ett ben i taget. Det var nu inte hans tanke att göra så, men jag ville inte vara med om nåt liknande med min tilltänkta protetik. Inte att rätta överkäken efter den undre, sen den undre efter den övre osv. Vilket kändes vara felet med City Dentals, annars tänkvärda och ekonomiskt patientanpassade upplägg.

Vid ett tillfälle under genomgången, då han ordentligast satt fram en stol åt mig framför skärmen, så skrattade han till rätt häftigt och undrade: ”Vad ska detta föreställa? Det är ju ett stift!” Det var min välbekanta 45 han pekade på. Ur tanden, baktill, kom onekligen det nyligen ditsatta stiftet på ett oväntat, närmast komiskt sätt utskjutande som en stötta, ner mot käkbenet – med sissådär trettio-fyrtio graders vinkel från lodlinjen. Stiftet hade inte gått rakt ner i tanden. Han visade vilka tänder som skulle var kvar och vilka som skulle bort och hur implantatskruvarna skulle sitta, om nu inte det tunna käkbenet var urholkat på insidan också. Jag började så smått fråga vad såna här saker handlar om och nånstans vid femtiotusen skulle ”kassarabatten” börja träda in. Sen var det ju underkäken också. Då frågade jag lite om helproteser. Nämnde att jag råkat ut för perforering vid utdragningar och hade vissa allmänna farhågor. Han satte upp en tid hos tandkirurgen för vidare utredning av implantat och jag skulle försöka få fram datortomografin från 3 mars 2009.

I kassan, när jag fick fakturan för undersökningen, låg det med ett blad om kostnader för implantat osv. Jag har anat men aldrig haft anledning att kika närmare på betingelserna för Försäkringskassans rabatter vid implantat. Jag tittade vidare på nätet och jag avbeställde den inbokade tiden hos tandkirurgen - skickade ett kort brev till Claes där jag skrev att jag fått förtroende för honom men att implantat låg utom räckhåll för mig och att fast protetik var mindre lyckad med tanke på mina uppblossande inflammationer. Jag bad om kostnadsförslag för helproteser istället.

Jag blev glatt överaskad av hans sätt att snabbt kunna tänka om när han ringde upp. Han hade röntgenbilderna framför sig när vi pratade i telefonen och gjorde en grundlig genomgång till – med sikte på helprotes i överkäken och nertill en bro, i stort sett från hörntand till hörntand, plus en ny halvprotes där. Att få honom att rätt förstå det misslyckade med fast protetik för mig lät sig inte göras, så enkelt. Det fordrar minst tre års erfarenhet av mitt fall för att komma till den insikten…

Eftersom han hade bilderna framför sig berättade jag också, att Hege hade sågat bort den utskjutande ”stöttan” på 45:ans bakkant, det missriktade metallstiftet, med en liten klinga. Claes inflikade så typiskt, väsande och imponerat: ”Nää, gjorde hon det?”. Jodå. Inte bara det. Hege lagade utan kostnad ett par kosmetiska hål i 24 och 25 också.

* * *

Helproteser - för hela slanten
Jag hade äntligen till fullo förstått vad klockan var slagen - dags för helproteser! Löständer, med andra ord! I några mail konfererade jag lite med min behandlande tandläkare Hege Stribrny runt den 25/3 2011. Hon var dock mest inne på, att jag skulle köra på med löpande tandvård. Proteser skulle inte va så himla kul tyckte hon. Men tandläkare bortser alltsom oftast från plågan av ständig värk från inflammerade tänder, käkled osv. Man blir alltså vilseledd inför ett, som det kan tyckas, drastiskt beslut man själv tvingas fatta! Våndan av av all tandutdragning är väl det man bävar mest för. Jag gjorde likaså en brevfråga 11-05-18 till Kurt Holmgren, som jag trodde allra mest på, och hoppades att han kunde kläcka ur sig ett kostnadsförslag. Han hade ju underlaget, den stora röntgenundersökningen osv. och visste därmed vilka tänder som skulle dras ut och det var just han, som hade rekommenderat helproteser. Jag fick brevsvar den 7/6, om ”förnyad undersökning” och jag anade att allt skulle gå lös på rätt saftiga summor. När jag sedan ringde framåt höstkanten skulle Kurt dessutom just sluta på kliniken i Norrköping.

Efter vårens och försommarens undersökningar med vitt skilda behandlingsförslag från fem olika tandläkare var det således min sak att ta ställning till var jag skulle få tänderna utdragna och proteserna gjorda. Joanna Baranowska på Folktandvården i min hemkommun är trots allt en välmeriterad Polsk tandläkare och med tillämpliga fördomar resonerade jag att helproteser nog är vanligare i Polen. Jag fick alltså för mig att Joanna skulle vara väl skickad för uppgiften och invaggade mig i ett gott förtroende för henne. Jag kollade upp lite här och där, på nätet, om tandvårdskostnader och lyssnade också runt om tidsrymden, främst från utdragning till slutliga helproteser, dvs. en tillräcklig läkningstid för käkben osv. – och fick varierande svar alltifrån två till tolv månader! Klaras hela proceduren av under ett år utan mankemang, så kan det i kraft av högkostnadsskyddet, i nuläget med en låg patientkostnad för belopp överstigande 15000 kr, vara värt att få göromålen utförda på den bästa tandvårdsinrättningen. Men försäkringskassans rabatt baseras helt på deras s. k. referenspriser. Överpriser hos privattandläkare betalar patienten till 100%. Prislistan varierar även mellan olika Folktandvårdskliniker men min lokala klinik med chefen Joanna stod sig bra i konkurrensen.

Jag gjorde först ett besök hos Joanna på Folktandvården den 29/9 för en lättare lagning med fyllning av två ytor. Och jag tog då upp mitt önskemål om helproteser, vilket var något helt annat än det omfattande, detaljerade åtgärspaketet hon fått ihop vid den första undersökningen hon gjort. 12-01-02 drogs tänderna 42 och 43 ut, hursomhelst. Hon gjorde då också en noggrannare röntgenundersökning och konstaterade det jag redan visste – att det fanns inflammationer under de flesta tänderna. En hörntand 23 var dock förskonad, som det såg ut på bilden! Vid det laget höll hon med om att det var rätt beslut jag fattat. Helproteser var det enda raka! Jag fick ett kostnadsförslag den 18/1 2012 och sedan rullade det på: Med datum 15/2, 1/3, och 6/3 drogs de kvarvarande elva tänderna 13, 24, 25, 32, 31, 17, 26, 27, 23, 41 och 33 ut. (De vita i fig 1, högre upp i texten.)

Det gick väl rätt så bra. Den ”friska” hörntanden 23 var till viss del fastvuxen i käkbenet efter en tidigare inflammation, så den var faktiskt inte helt förskonad, den heller. Och efter några utdragningar av andra tänder kom små flisor utkrypande av sig själva eller så pillrade jag ut dem vartefter när de tittade fram. Två besök blev det för sånt jag kallar ”grus i dojan”, dvs. lösa ben- eller tandbitar som blivit inbäddade under tandköttet. Det knepiga är, att de inte syns på röntgenplåtar, så de får snittas ut, mer på känn. Vid det andra av dessa besök, den 21/2, hade Joanna lyckats få en kollega till kliniken som hette Andrea Toader. Nu arbetade alltså två tandläkare på kliniken, för första gången på många år. Andrea var bra, hon också, och lyckades skickligt plocka ut de små ben- eller tandresterna.

Så var det dags för de temporära proteserna, ”immediate”, som de heter. Egentligen är de nästan lika dyra som de slutgiltiga helproteserna – och ser i stort sett likadana ut. Merkostnaden för att ha immediate under en övergångstid blir dock liten och det såg ut som om jag kunde få önskad tid för en bra läkning och, med lämpligt startdatum för projeket, klara av allt inom ”försäkringsåret”. Dessa tillfälliga proteser, som Joanna ordnade, fungerade rätt okay när väl benflisorna var ute. Jag insåg mina begränsningar, vad och hur jag kunde äta, och blev aldrig missmodig eller besviken. Jag kände tvärtom en lättnad eftersom all värk började klinga av och den 29/3 var det dags för en lätt ifyllning med mjukplast för bättre passform – men ännu inte en ordentlig, i kostnadsförslaget inplanerad, ”rebasering”, dvs. ny avgjutning och mer hårdplast, där det kunde jämna ut.

I november, sju månader efter tandutdragningarna, kändes det aktuellt med den tilltänkta rebaseringen. Underkäkens protes vickade rejält så att framändan åkte ner medan bakdelen flög upp inne i munnen. En gungbräda, helt enkelt. Den kom därmed att skära in framtill och göra tuggandet obekvämt. Jag var i Stockholm då, under ett längre vinterbesök, och sökte upp Marta Do Nascimento på City Dental, min ”reservtandvård” under åren.

Vad jag inte kände till var, att de samarbetar med implantatkliniken i Nacka dit hon remitterat mig senast jag träffat henne. En särskild ”deal” mellan dem fanns faktiskt anvisad på City Dentals prislista. Än mindre visste jag att Marta, som är klart kvalificerad, hade jobbat just på kliniken i Nacka några år tidigare. Kanske förkovrade hon sig i Svenska språket en tid, med hjälp av City Dentals tandsköterskor, tillika tolkar?

Hursomhelst föll nog inte mitt svar i alldeles god jord - på hennes, i förbigående utkastade fråga om hur besöket i Nacka hade förlöpt, under vår korta korridorlunk till behandlingsrummet: ”Jodå, han var ju till och med golfare å så”, sa jag med ett, föralldel ironiskt men innerst inne uppriktigt glatt tonfall, som antagligen kom helt på skam när hon fick se, att jag hade fått löständer både uppe och nere! Fast jag hade ju beställt tid för rebasering. Lite förvånad var hon nog och tjafsade tillsammans med den manliga, svenska tandsköterskan en stund om Corega Creme, vilket jag förstås hade prövat under det gångna halvåret - med närmast en sprutande ketchupeffekt, när krämen hastigt pressas undan åt sidorna. Luftfickan framtill är för stor, eller om man så vill: bocken på ”gungbrädan” sitter för långt bak, så kraften framtill är obeveklig när man biter till det minsta. Då flyr krämen direkt! Nåväl. Hon gjorde en avgjutning, den sämsta jag varit med om! Istället för att trycka ner baktill, eller hellre låta mig bita ihop, platt och försiktigt, tryckte hon kraftigt med båda tummarna – men enbart framtill, så att gjutmassan just pressades ut helt och hållet - precis där den skulle ha fyllt ut! Massan sipprade iväg på samma sätt som lös kräm! Ett obegripligt tilltag! Baktill lyfte gjutmassan förstås upp protesen, vilket sedan, i färdigt skick, ger den ett föralldel välcementerat framåtstuk, likt en s. k. gatbil. "Öppet bett" heter det visst på tandspråk (jfr. vänstra bilden här nedan) - ser fattigt ut och är inte så lyckat att äta med.

Den hade blivit ett missfoster, vilket inte varit fallet före klantandet. Nu hade hon all hjälp av den manliga tandsköterskan från Motala som också fungerade som tolk - för att förklara bort misslyckandet. Han var så flinande beskäftig, att jag bad att få slippa hans närvaro – givetvis tjafsade han återigen på med sitt prat om Corega Creme! Han visade hur det skulle appliceras osv. Men det förslår inte för att höja upp protesen i framkant, utseendemässigt och för att bita med, se bilden nedan. Kräm var ingen anledning till mitt besök, än mindre att få protesen sämre.

Marta debiterade mig för en ”svår rengöring” (det mjuka "fodret" från folktandvården, snabbt bortskrapat) och sedvanlig rebaseringskostnad – en förvånandsvärt dyr ”nuffra” i tandvårdens prislista, kan jag tycka. Det är så det går till och inget som rör Marta speciellt. Men det kostar en del för patienten också. Och proteser är dyra grejer i sig, inget att behandla så nonchallant!

Marta Do tjänstgjorde nyligen åter igen på Nacka speciallistklinik en kortare tid, och nu senast på ”Medicinsk tandvård” på Danderyds sjukhus. Kanske rör inriktningen där mest patienter med olika hinder för tandvård - och vice versa – vårdhinder p. g. a. tänderna. Men tyvärr inte all slags medicinskt betingad tand- eller käksjukdom och därtill hörande behandlingsmetoder. Det lär dröja femtio år till! Stackars känsliga patienter - om hon har samma märkliga fasoner för sig på Danderyd! För nog kan hon betydligt bättre om hon bara vill?

Visst skulle jag få de ”riktiga” gaddarna så småningom, vilket hon påpekade, men nog vore det fint med ett par hyggliga, fungerande i reserv, ett fattigmans synsätt som många tandläkare inte kan leva sig in i, märkte jag snart nog även hos andra! De rycker likgiltigt på axlarna, bara. Men de ordinarie, kostbara akrylbitarna kan t. ex. förkomma en tid – eller falla ner på badrumsgolvet, varvid de ofelbart spricker, vilket jag erfor helt nyligen! Då är det trevligt att ha en extra medan den riktiga åker iväg på reparation. En ordentligt utförd rebasering av dessa immediate skulle ju trots allt göras, alltefter behov, under läkningstiden enligt Joannas kostnadsförslag. Så var det tänkt för att det skulle bli bekvämare vartefter, om inte annat.

Det föll sig så, att det blev hos Hege jag lät göra de slutliga helproteserna. Det var lätt att få tid på Mantorps tandklinik. Jag skyndade på det hela, utnyttjade inte läkningstiden fullt ut, eftersom den undre immediatprotesen blivit så knasig. Hastigt och lustigt klarades alltsammans av före jul, den 13 och 17 december 2012 – åtta och en halv månad efter tandutdragningen. Hege är ju inte bara tandläkare, hon är konstnär också - keramik och glas. Ingen tvekan om att hon vet hur löständer ska se ut och hur vi gamlingar kan tänkas vilja ha det. Joanna skulle säkert, med all sin erfarenhet, klarat av det lika bra, hon med.

Löständer är helt okay, jag klagar aldrig men lägger undan någon av dem helt kortvarigt nu och då när tandköttet blir sårigt i kanterna, eller av något vasst som råkat komma under. Och jag använder kniv och gaffel mycket mer än tidigare. Det kan gälla en varmkorv ute på stan - jag snor åt mig en tandad plastkniv, och likadant med smörgåsar, frukt osv. Jag skär också mycket små bitar av kött och fasta grönsaker. Och proteserna fordrar ofta en smula rengöring efter måltiderna. Men vaddå? Det är helt fantastiskt att slippa värken, resorna, löpande kostnader, tidpassningen, oron, osv. Nu kan tänderna få klappra i glaset på nattduksbordet när jag blir mörkrädd för nån annan dyr räkning, eller så. Högst påtagligt är det också, att den molande värken i käklederna faktiskt gått över! Förutom den omfattande, totala inflammationen under tänderna har jag, inte oväntat, dragits med ett bettfysiologiskt fiasko under så lång tid - i onödan! Som en välsignelse upplever jag resultatet, två år efter det att tänderna åkte väck!

Sabbad "immediate". Öppet bett fast jag biter ihop.	Fina proteser! Jag kan t. o. m. bräka som   fåret Shaun om jag gapar lite större.

Min önskan om ett riktigt vampyrgarnityr tog inte Hege riktigt på allvar, så jag får skjuta den saken på framtiden, som det verkar.../ Anders ©